Marcus Hellner är Sveriges nye och obestridlige skidkung. Han är samtidigt den av svenska elitåkare som mer än någon annan förmår att krama sista unset av kraft ur sin vältränade kropp.
I går låg Marcus utslagen länge och väl bakom mållinjen medan hans besegrade motståndare kom in en efter en.
Vid något tillfälle tidigare under karriären har Marcus berättat för mig både hur djävulskt ont kroppen kan kännas och hur samtidigt vällusten strömmar in i takt med att smärtan släpper. När man halvt avdomnad kommer till insikt om att man lyckats fixa en viktig seger över svåra motståndare försvinner plågan bort någonstans och man kan resa sig på om än darriga ben.
Det finns och har funnits ett antal världsstjärnor med samma förmåga att tömma sin kropp. Vi brukar ofta se hur Petter Northug slänger sig halvt medvetslös bakom mållinjen och hans landsman Björn Dählie, den främste längdåkare åtminstone meritmässigt som världen skådat, pressades mer än en gång till bristningsgränsen.
Framförallt finns det ett tillfälle som vi svenska och norrbottniska skidpatrioter erinrar oss med både glädje och besvikelse. Det var vid OS i Nagano 1998 när vår egen Niklas Jonsson åkte ifrån norrmannen mot slutet och var, om jag minns rätt, endast åtta sekunder från att vinna det olympiska femmilsguldet. Då låg inte bara Dählie utan även Niklas som utslagna guld-och silvermedaljörer, ett ögonblick som Björn Dählie vid mer än ett tillfälle framhållit som det mest krävande segerloppet i hans makalösa vinsthistoria.
Marcus Hellner brukar inte alltid ligga utslagen efter ett guldlopp. Vi minns med välbehag hur han till synes utan ansträngning åkte över mållinjen vid segern i Vancouver i den dubbla jaktstarten liksom hur han grabbade tag i en svensk fana och förde den över mållinjen mot jublande lagkamrater efter att ha avgjort OS-stafetten på samma plats.
Så när nu västgöten i Gellivare Skidallians klubbdräkt kollapsade efter mållinjen i går, förstår vi att han bränt alla sina krafter.
Ett styrkebesked inför VM.
Nu väntar vi på att få se vad Marcus kan göra här i Sundsvall under det som återstår av SM, sprinten på lördag och 15 km klassiskt söndag.
Sprintloppet går i fristilsteknik, samma som i Holmenkollen om några veckor. Skulle Marcus lyckas bra här, tror jag att han starkt aspirerar på att få åka den individuella sprinten i VM. Där är Emil Jönsson och Jesper Modin självskrivna, medan det rapporteras att en tredje given - Mats Larsson - sin (o)vana trogen blivit sjuk. Få se om han dyker upp i Sundsvall på lördag. Och vad han i så fall kan.
Robin Bryntesson, som imponerade oerhört vid lagsprinten i onsdags, och Teodor Petersson måste prestera något extra ordinärt om de ska komma i åtanke.
Även Charlotte Kalla är ivrig på att få åka den individuella sprinten. Hanna Falk är också given liksom, som jag ser det, Lina Andersson.
Ida Ingemarsdotter var för någon månad sedan självskriven i laget men har varit sjuk och måste prestera i morgon. Hon åkte dåligt i går men gjorde bra sträckor vid lagsprinten i onsdags. Hanna Brodin är förstås också en aspirant och se får vi se vad en nytänd Magdalena Pajala kan göra och hur den svenska ledningen bedömer Jennie Öberg. Helst bör förstås Jennie åka något av de lopp som återstår i Sundsvall, om inte annat för att bevisa att hon har repat sig från den förkylning hon drabbades vid U23-VM.
Lina Andersson åkte inte jaktstarten. Ändå förbättrades hennes VM-aktier som startflicka i stafetten i går, eftersom ett par av konkurrenterna (främst Britta Johansson Norgren och Ida Ingemarsdotter) var blekare än väntat. Däremot åkte en annan tänkbar startflicka, Sara Lindborg, bra i den klassiska delen. Men för att vara helt säker bör nog Lina åka skapligt i både sprinten och på den klassiska milen när SM avslutas på söndag.