En sån där dag.
Det låg lite i luften. Den som åter var kall och lämnat en för Piteå Elit:s del fin gårdag bakom sig.
Damerna kom att hålla för favorittrycket. Herrarna slog underifrån och skrällde!
En sån där dag som många önskar ska slå in på just stafettdagen, då alla presterar sitt max. Då jaget förvandlas till ett vi. När man kvällen innan får prata taktik och måla upp scenarion.
Dessa scenarion tror jag som sagt slog in ganska precis som herrarna hoppats, några av favoritlagen föll ifrån tidigt och skulle aldrig riktigt ha en chans. Att se Johan Westerlund gå så starkt och vara med hela vägen in till växling bäddade för framgången, som kom att läggas på Mikael Norbergs axlar. Ett ansvar han förvaltade med största respekt och hamnade som sig bör i ingenmansland efter IFK Moras Martin Johansson och Falun Borlänges Gustav Eriksson. Mikael Gick till slut ikapp Falun Borlänge och växlade till Martin Bergström. När han gick ikapp Calle Halfvarsson så visade han att han har en utväxling i världsklass och gick ifrån med ett ryck ut på sista varvet, Martin säkrade då bronset och därmed Piteå Elits första medalj på ett SM sedan 1999. En imponerande insats då torsdagens lopp såklart satt i benen och krävde full fokusering från åkarna för att få ut allt.
Återhämtningen ja, en så viktig bit ett stort pussel som mästerskap är. Pratade med Mikael i telefon igår, han förklarade hur jobbigt det är då mellanmålet går ihop med middagen. Som i sin tur löser av kvällsmålet. Jag berättade om hur nödvändigt det verkligen är, ur ett fysiologiskt perspektiv. Han lyssnade. Mikael är den person jag tränat mest timmar med under ett antal år. Pratat och tränat. Därför blir jag innerligt glad att se honom ta kliv mot den absoluta toppen.
Damernas stafett var ett lopp som liksom inte tycktes beröra någon av dem, inte en tillstymmelse till trötthet lyste igenom. Magdalena visade att gårdagens öppning inte var någon engångsföreteelse och växlade i delad ledning. Där skulle Mia Eriksson och Charlotte Kalla stanna under resterande sträckor. Charlotte åkte med tryck i den något kärva snön, hon litar på sin åkning och ligger kvar länge på varje skär. Guldet var säkrat redan innan sista varvet och jag såg en så glad Charlotte vika in på upploppet.
Glad på ett sätt som är annorlunda mot hennes andra leenden. Tänkte på det i min hast mitt emellan ord och bild.
Hur mycket det verkligen betyder att få ta ett guld med sina klubbkamrater. Hur mycket det verkligen betyder att få vara ”vi”
När jag släppte tanken kramade jag om mina tre vänner som var lika glad att se mig som jag dem. Där bland alla mikrofoner. Bland media som vill så mycket.
Det avlastar nog Charlotte. Som dagligen får prata om sitt OS, jämföra henne mot andra. Försvara sina val och knappt vara ifred någon dag. Att vinna med laget förändrar frågorna, gör dem lättare att hantera och förenklar nog den annars så laddade ytspänningen.
Jag avslutar dagen nu. Glad och hoppfull om nya fina placeringar i helgen.
Distans 10 kilometer klassisk stil för damerna och 15 kilometer för herrarna. Sprint i fristil väntar söndag.
Piteås helg kommer bjuda på fler framgångar. Var så säkra.