Syd mot nord svår PIF-uppgift
Det har tidigare snackats en del om Piteås tuffa öppning. Sviten efter premiären mot Kristianstad såg fyrtalet Djurgården, AIK, Malmö och Linköping. Jag tror att topptrion fram mot vinterkanten stavas Malmö, Linköping och Djurgården i nämnd ordning.
Umeå IK:s glansdagar är nog över för en tid framåt. Laget har förlorat tre av sex tävlingsmatcher under säsongsöppningen och det har väl aldrig hänt tidigare. Utan Marta, utan renomerade tränare, utan pengar och en kraftigt minskande publik är det svårt att se hur Umeå IK ska orka behålla sin ställning i svensktoppen.
Annat då med Ldb Malmö som värvat tungt inför den här säsongen och det rapporteras från derbyt mot Helsingborgsgänget Stattena att siffrorna 7-0 var i underkant. Spelfördelaren Manon Mellis och nya brasilianskan Renata da Costa hittade Pavlina Scasna med den ena djupledsbollen efter den andra. De sju Malmömålen fördelades på lika många olika spelare. Fem mittfältare, en forward och en mittback fanns med i målprotokollet.
En härligt utmanande uppgift för PIF-damerna. Det är guldfavoriten man möter på bortaplan och det är viktigt att PIF-tjejerna gillar läget. Rödvitt har precis allt att vinna och väldigt lite att förlora i den förhållandevis sena lördagsmatchen. Om nu inte tjejerna och tränaren Peter Grundström tänker alldeles ljusblått (Malmös färger).
Jag hade lovat mig själv att inte börja gorma om spelsystem hit och dit efter ett par inledande matcher, men redan efter tre sprack det löftet. 4-3-3-uppställningen Piteå spelat med i öppningen av allsvenskan har visserligen givit tre sköna poäng men i längden är det rena självmordet.
Vet inte om det är tänkt att backarna ska orka kliva fram i attack efter attack i kantkorridorerna eller om yttrarna ska falla ned i planen som extra mittfältare. Vad tanken än är har den inte fungerat och motståndarna har bjudits stora ytor långa stunder under matcherna. Mittfältstrion Mari Lundqvist, Kaylen Kyle och Janina Marklund har kämpat tappert trots att de tvingats trampa massor av luft.
Piteå skapade ett enda farligt läge i jakten på kvittering mot AIK. Fajten var alls ingen plattmatch, men jag är ganska övertygad om att PIF kunnat skapa ett tyngre tryck mot motståndarmålet från mitten och framåt med följande omkastningar; Fyrbackslinje: Lena Blomkvist-Maria Åhlund-Janina Marklund-Camilla Johansson, mittfält: June Pedersen, vänster, Linnea Gjervold, mittfältslibero, Kaylen Kyle och Brittany Timko, centralt och Mari Lundkvist, höger. Toppforward: Linnea Nilsson-Waara.
Tanken med en liknande uppställning är att Maria Åhlund skulle ta ett lite större djup, att kloka men aningen sävliga rutinerade spelare som Marklund och Gjersvold skulle operera och växeldra mellan backlinje och centralt mittfält, att Kyle och Timko skulle trilla boll på mitten och växeldra på djupet när läge gavs samtidigt som June Pedersen och Mari Lundkvist också skulle gå på djupet framåt. Okey, jag kan vara fel ute här, men känslan säger att Piteå skulle bli bättre såväl framåt som bakåt om hela elvan och truppen nyttjades till max. En i det närmaste rak fyrbackslinje och ett ganska utpräglat tretjejersmittfält håller inte i längden.
Till sist...
...fixar PIF-damerna nytt kontrakt tror jag att klubben blir Norrlands främsta inom en snar framtid. Den här säsongen är hur viktig som helst för ortens idrott och i afton måste gänget visa att man vill vara med. Nittio minuters kamp är vad som gäller. Sedan väntar vila i fjorton dagar innan tungviktaren Linköping besöker LF Arena.
Så jobbar vi med nyheter