Rätt fysik, mental förmåga och en rejäl dos bra material under fötterna. Där någonstans ligger Sveriges framgångskoncept under detta mästerskap. Elva medaljer i längdspåren och näst flest genom tiderna. Och då har vi kvar tre- och femmilen i fristil.
Men dagen som var bjöd hur som helst på sprintstafetter, en tävlingsform som inte alls är gammal och i Turins glansdagar 2006 tog Sverige dubbelt guld på dam- och herrsidan. Det skulle inte upprepas i dag, var känslan i alla fall.
I Charlottes frånvaro och uppladdning för avslutande distansen gjorde landslagsledningen en i mitt tycke helt korrekt uttagning och provade Stina Nilsson i hetluften. Med Ida Ingemarsdotter som starter tog de sig lätt vidare från kvalet.
I finalen fanns förutom favorittippade Norge och Finland som tog hem guld och silver dessutom Tyskland, vilka vi kunde se Stina hämta ikapp dryga fem sekunder på och spurta ned och därmed säkra bronsmedaljen.
Så lyckan på damsidan fortsatte. Där var förväntningarna inte heller lika uppskruvade som för herrarna.
Emil Jönsson och Teodor Peterson skulle få revansch för det snöpliga slutet för fyra år sedan. Efter ett kontrollerat kval såg de ut att gå in i finalen som favoriter.
Ett blekt Norge med Hattestad och Northug var uppe och stimmade under andra sträckan men föll sedan successivt.
Att Finland skulle vara högt uppe gick att räkna ut, just på grund av den så annorlunda formen av tävling då det nästan mer kan liknas med ett distanslopp i ryckig fart än just sprint. Speciellt med den banan.
Högst upp skulle de hamna till slut och Ivo Niskanen fick sin medalj efter att han förlorat bronsstriden mot Daniel Richardsson på 15 kilometer klassisk stil. Efter en dramatisk sista sväng där det stod mellan Ryssland, Finland och Tyskland som imponerat under dagen.
Tyskland fälldes och var ute ur allvaret, samtidigt som Teodor kunde glida förbi och knipa bronspengen. Lite sådär snopet som för en vecka sedan då Emil också fick sitt brons på grund av ett fall.
Nu hade han gett Teodor ett tufft läge upp till topptrion med närmare sex sekunder.
Det var för långt, men någon önskar just nu Sverige framgång.
Textade med Marcus Hellner efter stafetten, glad för bra form och allmänt tillfreds. Tror skarpt på honom i den tuffa femmil i den fria stilen som avrundar detta intrycksrika mästerskap.
Där norrmännen inte fick de vallor eller svar de begärt, där min vän Charlotte Kalla blev mest framgångsrik. Hon. Mest och bäst.
Putin bjöd in till spel med högst oklara mänskliga rättigheter och klimatet liknade en sagovärld.
Att inte framgångsmannen Lord Nelson får gå just femmilen är något som gnager lite. Men det är trots det en bra laguttagning där Anders Södergren får en sista chans i OS-sammanhang.
Damernas tremil i fristil kan bli en historia den med, ja ni vet vem. Jag vet att hon är laddad i alla fall. Mer än så delar jag inte med mig. Någonting måste jag hålla för mig själv. Där lämnar jag det till verkligheten på lördag, de verbala lovorden för mästerskapet börjar ta slut och repeteras.
Andas in en sista gång för att hitta nya och summera allt.
Skrika åt en teve någonstans i Stockholm.