Spelglädje vann över skräckvälde

Man kan dra många slutsatser av det nyligen genomförda Europamästerskapet i handboll för damer, först och främst naturligtvis att Sverige har ett ungt, lovande lag som kommer att bli riktigt, riktigt bra på sikt. En sjätteplats i EM är för övrigt vår bästa prestation i dessa sammanhang på mer än tio år nu.

Men den kanske mest slående insikten fick jag under Rysslands semifinalmatch mot Tyskland i lördags.

Jag var nämligen där, och kunde själv välja vart jag skulle rikta min blick.

Visst - jag har sett den ryske, björnliknande förbundskaptenen Evgeny Trefilov förut, men bara i tv och då i ögonblicksbilder när kameramän och producenter bestämt sig för att visa hans agerande och reaktioner.

Nu kom jag istället att mer eller mindre förstummad ägna denne öststatsrelik en hel del av min uppmärksamhet. Det var lika fascinerande som skrämmande kan jag tala om. Manegement by fear är bara förnamnet ...

Det är väl en sak att skälla på sina spelare om de jobbar dåligt i försvar, om de missar frilägen eller om de inte springer tillbaka vid missade avslut, men Trefilov - han skäller hela tiden!

Det spelar ingen roll om en spelare bryter motståndarnas passning, springer på kontring och gör mål, de får skäll ändå. Kanske sprang de inte tillräckligt fort eller hade för liten marginal i skottets placering, vad vet jag, men nöjd var han aldrig.

Och lika fascinerande som det var att studera tränaren, lika nedslående var det att titta på laget. Tjejerna i det ryska landslaget såg ledsna och trötta ut och gav mig associationer till strykrädda, kuvade hundar. Överdrivet naturligtvis, men nu talar vi om en känsla, inte faktaunderbyggda påståenden.

Det var inte mycket spelglädje där inte. Inte ens när bollen gick i mål eller när försvaret blockade ett skott från motståndarna var leendena särskilt stora. Om de ens fanns där. Sorgligt.

Då var spelglädjen desto större hos finalmotståndarna.

Norskorna gick genom hela turneringen med en strålande kämpaglöd. De spelar en snabb och rolig kontringshandboll, där glädje och inställning är A och O, och finalen i söndags var inget undantag. Publikstödet (imponerande, som vanligt när det gäller Norge) och spelglädjen sporrade dem hela tiden till nya stordåd.

Om Trefilov försöker skrämma sina spelare att bli bättre, har Marit Breivik en helt annan ledarstil. Hon höjer inte rösten, hon korrigerar lugnt och sansat, hon avslutar i stort sett varje time out med "Kom igen nu, tjejer, det här tar ni!" En coach, kort sagt.

För mig blev finalspelet i damernas EM en match mellan gammalt och nytt, mellan skräckvälde och teambuilding och kanske omedvetet mellan manligt och kvinnligt.

Mitt lag vann.