En efter en vandrade Piteås spelare av planen och ut ur Europas finaste fotbollsturnering.

Tårarna var många. De stirriga blickarna ännu fler. De tröstande kramarna gjorde nog inte stor nytta där och då.

Att det skulle sluta så här förr eller senare visste vi.

Men inte nu, inte så här tidigt. Det här partyt hade just börjat. Nu släcktes festen ner för tidigt.

Den framgångssaga av ideliga steg framåt Piteå konstant byggt senaste säsongerna skulle inte behöva plana ut här och nu.

Fotbollen är till för att skapa drömmar. I många stycken har Piteå levt sina. Gjort det otänkbara tänkbart, sedan möjligt.

En dröm om medalj i damallsvenskan blev till just det – fyra år i rad. SM-guld. Spel i Champions League. En konstant resa uppåt. Låt oss hoppas att den inte tog slut en kväll i Danmark.

Det ska den inte behöva.

PIF kan ta medalj i år igen. Chansen i Champions League kan komma tillbaka. Förutsättningarna finns även fortsättningsvis.

Men en sådan här bra chans att nå en åttondelsfinal i den största av turneringar kommer kanske aldrig igen för ett lag från Norrbotten. 

Det är tungt, bittert och hjärtskärande för spelarna och länets hela idrottsrörelse.

Men en sak är det inte.

Orättvist.

Piteå har inte visat de offensiva kvalitéer, tro eller smarthet som krävdes för att slå ut Bröndby.

Ett lag som så kraftfullt styr, dominerar och dikterar villkoren  under 90 minuter på hemmaplan måste få med sig ett bättre resultat än 0–1. Att skylla på otur fungerar inte heller. Det här är tyvärr missarnas år. Piteå har i många stycken ett bra lag. Men effektiviteten är för svag. Att sätta sig i ett underläge till match två blev i slutändan avgörande.

Att Bröndby skulle lära sig av det första mötet var alldeles givet.

Nu blev det så.

Mer bollinnehav och högre upp. Spelskickliga Nanna Kristiansen, Louise Kristiansen och Julie Tavloo-Peterson rörde mer boll på första kvarten än hela matchen i Piteå. De skapade sig utrymme och visste var ytorna fanns på kanterna och skickade bollarna dit. PIF fick problem med sitt presspel och kunde inte alls äga matchbilden på samma sätt.

Efter 20 minuter kändes det som att Piteå skulle få klara problem. Det fick också laget. Chanser skapades men i ärlighetens namn saknades överlag övertygelsen för att sätta bollarna. När 0–1 såg det kört ut. Kvitteringen kom självklart på en hörna av June Pedersen som en motståndare var sist på. Det säger också mycket. Piteå var inte värda mer just nu, just här.

Det är den bistra sanningen.