Onsdagen den 2 mars blev en revanschens dag.
För Charlotte Kalla, som haft oflyt under de tidigare VM-dagarna. För Ida Ingemarsdotter med trassel i sprintens semifinal.
Men framförallt för det svenska vallateamet, som äntligen hittade receptet till en lyckad smorning.
Även om guldtjejerna Charlotte och Ida efter sin hjälteinsats säger att de före tävlingen var övertygade om att de skulle få bra skidor, vore det underligt om de inte ändå hade vissa tvivel.
Men Charlotte berättar att hon direkt på morgonen, när hon testade, kände att det var helt nya förhållanden som gällde. Nu fanns både fäste och glid. Synd bara att den här upptäckten inte gjorts tidigare. I så fall kunde det svenska laget ha haft både en och annan ytterligare medalj. Nu har Sverige tre, varav två guld. Men fortsätter Poromaa & Co att erbjuda kanonskidor som i går, vågar jag garantera fler medaljer. Kanske inte sju, som vid de olympiska spelen i Vancouver, men åtminstone ytterligare ett par, tre.
Varför inte rida på framgångsvågen och fortsätta direkt i dagens damstafett? Här finns i och för sig ett osäkert kort i Maria Rydqvist, som varit snuvig och som bestämde sig för att åka först i går. Med Maria i samma form som när hon blev 6:a i jaktstarten, tar Sverige medalj. Och skulle dessutom Anna Haag hitta tillbaka till sitt fjolårsjag kan det bli av en ganska ädel valör. Även om jag inte vågar tro att svenskorna kan utmana Marit Björgen. Trippelmästarinnan hittills under detta VM stod över i går men åker sista sträckan i dagens stafett. Där hon tar över efter trion Vibeke W Skofterud, Therese Johaug och Kristin Störmer Steira.
Skulle de tre första svenskorna - Ingemarsdotter, Haag och Rydqvist - kunna hålla jämna steg med norskorna, vågar man tro att Charlotte Kalla, med den form och de skidor hon visade i går, utmanar den norska nationalidolen!
Jesper Modin, talangen och resen från Piteå Elit, kände sig säkert som en svikare när han misslyckades på sin slutsträcka i lagsprinten går. Jesper såg ut som om han var på väg mot giljotinen när han i den så kallade mixzonen skulle möta den samlade svenska journalistkåren med sina mikrofoner framsträckta i högsta hugg.
I den situationen led jag med genomsympatiske Jesper. Men han klarade alla illfundiga frågor - som en, där en reporter undrade om han före loppet verkligen trodde att han var den bäste att representera Sverige ihop med Emil Jönsson - och han kommer säkert igen i olika skidspår. I motgången prövas karaktären, och Jesper är medveten om att han fortfarande har någon motbacke kvar innan han kan mäta sig med de bästa i världen på banor av det här tuffa slaget.
Som betonats i tidigare sammanhang är den sprintbana Holmenkollen erbjuder mera lämpad för en distans- än en sprintåkare. Det kan man också se när man studerar de olika nationernas lag. Av de som ställde upp med enbart sprintspecialister var endast Ryssland före den svenska duon.
Kanada, som vann och besegrade Norges par Northug/Hattestad, ställde upp med två herrar som i första hand är distansåkare, Devon Kershaw och Alex Harvey. Men båda har i många sammanhang visat att de kan åka fort på korta sträckor. En idealisk kombination, speciellt som Kanada före lagsprinten hade analyserat förutsättningarna och låtit dem vila från den dubbla jaktstarten. Trots att båda kunde ha haft utmärkta möjligheter till bra placeringar även där.
Världsmästerskapet i Holmenkollen sjunger nu på sista versen. Fyra tävlingsdagar återstår: två stafetter och två långlopp. Utvecklas finaldagarna som många andra gånger när Sverige haft motgångar - till exempel OS i Calgary 1988 när Sverige först vann stafetten och Gunde Svan därefter femmilen - så kan det bli klang och jubel igen. Men då krävs det förstås att Poromaa och hans vallateam fortsätter att leverera.