Piteå jubilerar vid nästa års SM

När Piteå nästa år tar emot den svenska skideliten blir det för tredje gången i stadens SM-historia. Dessutom med jubileumsprägel. Mer om det längre fram. Det finns andra orter som fått förtroendet betydligt fler gånger. Luleå är värst i Norrbotten med sex arrangemang och Boden med fem. Andra norrbottniska arrangörer har varit Kiruna tre gånger samt Kalix, Malmberget och Gällivare var sin gång. Allra värst är dock Östersund. Dit har SM förlagts vid inte mindre än elva tillfällen, därav en gång (1990) när Haninge flyttade sitt arrangemang upp till storsjöstan. Haninge fick chansen även 1989, men inte heller då fanns det tillräckligt med snö. Då flyttades mästerskapet först till Bollnäs som också saknade snö och i stället utnyttjades närbelägna och pålitligare Harsa.
Först 2003 lyckades Haninge genomföra sitt hett efterlängtade mästerskap. Då gick den ordinarie SM-veckan i Idre, medan jaktstarten förlades till Haninge och arrangerades på ett lyckat sätt. En av åskådarna var blivande finans- och statsministern Göran Persson, med all säkerhet enda gången denne bevittnat ett svenskt skidmästerskap.

En annan, nu legendarisk, flyttkarusell stod Skövde för under 70-talet. 1971 tilldelades Skövde värdskapet första gången; då tog Skellefteå över. Det var den gången Sven-Åke Lundbäck fick sitt stora genombrott med vinst på tremilen. 1973 var nästa snöfiasko för Skövdes del; då blev det Lycksele. Tredje gången gillt var tanken 1975, men inte heller då fanns det tillräckligt med snö; Umeå klev in i stället. Då tappade skidförbundet tålamodet och slutade ge Skövde arrangemanget vartannat år. 1977 var det annars halvmeterhöga snödrivor på Billingen när SM hölls i Sundsvall.
Nästa SM-chans fick Skövde 1982 - och då tog man den på ett förtjänstfullt sätt. Lena Carlzon-Lundbäck från Malmberget vann ett par titlar den gången.

Fram till dess jaktstarten introducerades på SM-programmet i Hudiksvall 1994 genomfördes i stort sett ograverade mästerskapsveckor. Då hade inte heller världscupen utökats på sätt som skett de senaste åren. Nu har arrangemanget vid flera tillfällen delats på flera arrangörer. Ända upp till tre vid ett par tillfällen.
Om man bortser från jaktstarterna ser mästerskapsligan ut så här för de orter som anlitats flest gånger: Östersund 11, Örnsköldsvik, Sundsvall och Umeå 7, Luleå 6 samt Boden, Filipstad, Hudiksvall och Skellefteå 5 gånger var.

Svenska mästerskapen på skidor inleddes 1910 i Härnösand. Men det dröjde till 1921 innan Svenska Skidförbundet lade ett mästerskap till Norrbotten. Då hamnade det i Boden. Ytterligare tio år fick Västerbotten vänta innan Umeå gavs första chansen 1931.
Nu är det landets två nordligaste skiddistrikt som arrangerat SM flest gånger, 16 tillfällen vardera. Sen kommer Ångermanland med 15 och Jämtland-Härjedalen med 12 SM-veckor. Därefter Dalarna 10, Hälsingland 9 samt Värmland 8 och Medelpad 7 gånger var. När nu SM arrangeras för 100:e gången har de fyra nordligaste distrikten stått för värdskapet inte mindre än 60 gånger. Ett tydligt bevis dels på snötillgången, dels på att de etablerade arrangörerna finns långt norrut. Sydligaste SM-orter, förutom Skövde, är Stockholm/Saltsjöbaden samt Garphyttan i Närke.

När Piteå står värd för SM nästa år blir det 100 år sedan SM-starten. Ett jubileum som bör vara värt att uppmärksamma. Svenska Skidförbundet fyllde seklet jämnt förra året, bildades den 12 december 1908. Den vintern (1909) hann man inte genomföra något mästerskap utan premiären skedde i Härnösand 1910. För övrigt med en norrbottnisk vinnare, Johan Petter Nordlund från Jokkmokk på 60 km. Då fanns varken stafett, 15 km eller damtävlingar på programmet. Damerna började tävla om SM-medaljer först 1917 (i Stockholm) och då enbart på 10 km. Det kan i sammanhanget påpekas att det så kallade täcka könet släpptes in i svenska mästerskap fyra år innan de fick rätt att rösta och blev myndiga!