Piteå IF har förlorat fem av åtta matcher sedan början av juni. Batteriet verkar vara tömt och landslagsuppehållet inför de sju återstående matcherna kommer lägligt.
När Piteå vände 1–3-underläge till seger 4–3 mot Göteborg i den där oförglömliga seriefinalen för ett par veckor sedan borde det ha givit en enorm boost. Samtidigt som det normalt fungerat som en mindre knock för Göteborg. Istället förlorar Piteå två raka igen mot Vittsjö och Kristianstad medan Göteborg tar upp sin tidigare långa segertråd.
Matchen mellan Piteå och Göteborg berättade faktiskt en hel del. Trots att Piteå orkade ta sig samman och vända och vinna den fajten var det en smula märkligt att se hur det annars så fysiskt starka hemmalaget förlorade de flesta närkamper. Och så såg det också ut fortsättningsvis mot Vittsjö och Kristianstad. Att Piteå knappt skapade en enda möjlighet under andra halvleken med drygt 2400 hemmasupporters i ryggen mot Kristianstad är direkt svagt. Att förlora matcher är en sak, men sättet på vilket man förlorar något helt annat. Prestationerna mot Vittsjö och Kristianstad har kort och gott varit alldeles för dåliga.
Sju matcher återstår av allsvenskan och framöver är den framförallt en mental kamp som gäller. Piteå kan exempelvis försöka hitta kraft i det faktum att laget var bäst av alla under höstomgången ifjol och våromgången den här säsongen. Bäst i klassen två svängar när alla mött alla understryker att chansen och kapaciteten att vinna finns där.
Förra hösten var Piteå landets bästa lag och med tanke på att styvt åtta av de tio utespelarna i den startelvan är kvar borde det vara möjligt att hitta det "flow" som krävs" för ädlaste medaljstriden.
Vad är det då som skiljer dagens Piteå, som så länge toppat tabellen, mot det Piteå som avslutade så imponerande starkt ifjol? Ja, faktiskt en hel del.
Piteå hade en vänsterkant hösten 2017 - June Pedersen, Elin Bragnum och Madelen Janogy - som skapade massor. Högerkanten med Lena Blomkvist, Ronja Aronsson och Nina Jakobsson höll också bra allsvensk klass även om spetsen var lite mer trubbig. Ryggraden med Faith Ikidi, Josefin Johansson (med Julia Karlernäs/Ellen Löfqvist) och den alltid stenhårt arbetande Felicia Karlsson/Hanna Pettersson var granithård.
Dagens Ikidi är fortfarande bra, men inte lika suverän som den spelare som gjort i stort sett alla andra så mycket bättre tidigare. Seriens mest rutinerade backlinje har faktiskt stundtals sviktat. Bragnum var landslagsmässig förra hösten och Madelen Janogy en av seriens vassaste spetsar. Bragnums fotledsbrott och Janogys knäoperation i våras har visat sig vara tunga smällar för tjejerna och klubben.
Cecilia Edlund har tagit för sig rejält när hon kunnat göra sig själv rättvisa. Selina Henriksson har gjort det bra under debutsäsongen i klubben.
De flesta PIF-förvärven har lyft rejält andra säsongen under Stellan Carlsson. Klubbens supporters får hoppas att det även gäller talangen Andrea Norheim.
Har inte saknat rutinerade dynamon Josefin Johansson i elvan under våren, men snacka om att hon varit en nyckelpjäs i tidigare och kommande höstfajter.
Landslagstjejerna Julia Karlernäs och Nina Jakobsson blev matchhjältar med två mål vardera mot Göteborg. Efter den matchen närapå osynliga mot Vittsjö och Kristianstad
PIF-tjejerna har lyft i motvind flera gånger tidigare. Guldvittringen när sju omgångar återstår borde fungera som en jättekick, men då måste batteriet laddas....