Pajala i ledning - vilken upplevelse!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ingen, allra minst Magda själv, väntade sig förstås att hon skulle hålla i det långa loppet. En utpräglad sprintåkare mot världens främsta distansåkare! Speciellt som hon haft en släng av förkylning och till och med isolerats från resten av truppen ett par dagar före stafetten. Men Piteå Elits blivande stjärna (som ju egentligen redan är en sådan i sprint) hushållade med sina krafter på ett berömvärt sätt och kom, med tanke på omständigheterna, ifrån sin olympiska debut som distansåkare med äran i behåll.
Kul. Hennes tid kommer. Om fyra år i ryska Sotji är Magdalena fullärd.
Frånsett Anna Olssons fina insats, dock inte helt oväntad, på den första sträckan och Charlotte Kallas glänsande uppvisning på den tredje blev däremot inte damstafetten någon höjdare. Därtill var kvaliteten på de olika lagen alltför ojämn.
Favoriterna radade upp sig i täten och att Sveriges sargade lag skulle ta sig in på femte plats var snarast bättre än väntat.
Vad hade det inte kunnat bli med en Anna Haag med ungefär samma kapacitet som Kalla?
Sveriges insats som helhet visar varför ett ordinarie svenskt lag tidigare under vintern vunnit den enda stafett som avgjorts i världscupen, den i Beitostölen.
En honnör dock till Norge och Marit Björgen, nu lika överlägsen som vad Marcus Hellner var på sin slutsträcka häromdagen. Hon är nu uppe i tre segrar i Vancouver och har tagit över Petter Nerthugs tilltänkta roll som guldgrävare nummer ett.
OS i Grenoble 1968 är de framgångsrikaste vinterspel svenska längdlöpare upplevt - fram till nu. Det var då Toini Gustafsson vann dubbelt och båda svenska stafettlagen knep silver. Plus ytterligare ett knippe bra resultat.
Men det står sig inte mot Vancouver och 2010.
När två tävlingsdagar återstår i årets OS har Sverige redan överträffat alla tidigare drömspel. Inte bara med medaljer som måttstock utan även om man på traditionellt sätt räknar samman poäng för de sex främsta i resultatlistorna.
Jag har roat mig med att poängsätta de sex bästa i respektive gren med poängen 7-5-4-3-2-1 och kommer, när två grenar återstår, fram till denna summering:
1) 2010 Vancouver 46 poäng
2) 1968 Grenoble 40 poäng
3) 1948 St Moritz 36 poäng
4) 2006 Turin 36 poäng
5) 1964 Seefeld 36 poäng
36-poängarnas inbördes placeringar avgörs av hur många medaljer de erövrade.
Ett par saker bör beaktas vid en sammanställning av detta slag. Dagens aktiva har fler grenar att plocka poäng från - i St Moritz hade inte damerna fått OS-status i längd - medan det å andra sidan tillkommit betydligt fler och konkurrenskraftiga nationer. I St Moritz var det i princip bara Sverige, Norge och Finland, medan det i Vancouver hittills är femton nationer som tagit placeringar bland de sex främsta.
Medaljkampen mellan nationerna i Vancouver domineras totalt av Norge och Sverige. Båda har visserligen haft sina motgångar - jag tänker inte minst på de svenska sprintherrarnas oväntade misslyckanden - men har ändå sammanlagt vunnit 13 medaljer mot 15 för de övriga nationerna tillsammans. Och sju guld mot de övrigas tre!
Finland, med det olympiska mästarlaget från Turin på startlinjen, tog faktiskt i och med bronset sin allra första medalj på längdsidan hittills i Vancouver. Det stundar nog till räfst- och rättarting på andra sidan Bottenviken.
Ska man döma av dessa olympiska spel kommer 2010-talets längdmästerskap att även fortsatt präglas av de två arvfienderna.