Ombytta roller i norrhockeyn
I Skellefteå var läget iskallt. Efter ytterligare en kvalseriemiss låg klubben på konkursens rand. En konkurs som undveks en kvart innan tolvslaget.
Idag, drygt dussinet år längre fram, är Skellefteå - om inte en av landets rikaste klubbar - i alla fall välmående medan Luleå balanserar på gränsen till den ättestupa som i elitserielagens fall kallas allsvenskan.
För några dagar sedan berättade Luleå Hockeys vd Peter Jidström och marknadschefen Tor Stöckel att klubben behöver 10-20 friska miljoner för att komma upp på samma bana som de starka i elitserien och att spelarbudgeten låg på ungefär hälften av toppklubbarnas.
Utspelet var en del av det nya öppna Luleå Hockey, men alls ingen nyhet. Det där har de som har minsta insyn och uppfattning om saker och ting i hockeysverige fattat länge.
Personligen trodde jag i min enfald att föreningen skulle greppa det halmstrå som bjöds i och med den mirakulösa kontraktsräddningen i april, men den mängd strategiska missar som förföljt Luleå Hockey senaste fem åren följdes tyvärr av ännu fler.
Planen fanns där när det såg som mörkast ut veckan före slutspurten i våras. Om den iscensatts hade Luleå Hockey haft alla chanser att fånga ny vind i seglen.
Istället blev det jubel likt ett primalski över räddat elitseriekontrakt. Sedan total stiltje i väntan på ny klubbdirektör, ny marknadschef och efter ett par månader även ny sportchef. De som äntrade posterna är säkert bra för klubben, men frågan är om de inte ställdes inför ett "Mission Impossible".
Luleå borde direkt ha insett att elitseriekontraktet räddades mest på grund av att avsågade Brynäs slog Mora med 7-3 och att 7-4 hade inneburit kvalserien.
Luleå skulle ha gasat omgående och försökt plocka hem ett par av Mikael Renberg, Niclas Wallin, Per Ledin, Johan Fransson eller Karl Fabricius. Dyrt och svårt, javisst, men då hade det i alla fall handlat om en trovärdig hemvävd norrbottnisk satsning. En satsning där minus kunde ha blivit plus i förlängningen. Något som sponsorerna och hela länet kunde ha slutit upp bakom.
Under stiltjen blev det istället enbart backen Kristofer Berglund in och Pavel Skrbek och Pekka Saravo ut. Berglund är en blivande stjärna, men totalt försvagades Luleå ytterligare. Det hade förstås varit bra ifall alla säljarna och tjänstemännen i organisationen haft en bättre vara att sälja. Ännu ett av många dyra strategiska misstag.
Luleå må prata hur mycket slutspel som helst, men det är bara blaha-blaha i mina öron i dagsläget. Chansen att undvika kvalplats ligger nog bara i att Rögles världsback Kenny Jönsson - peppar, peppar - inte håller samtidigt som Brynäs publik sviker och den klubben "konkar" mitt under säsongen. Långsökt, javisst, men någonstans där ligger Luleås chans till nytt kontrakt. 66 pinnar förra säsongen och den här vändans lag är inte bättre.
Piteåkillen Mats Lavander har producerat sju mål under försäsongen. Han spelar förstås elithockey nästa säsong också vare sig Luleå klarar kontraktet eller inte.
Det som i övrigt borde locka den lokala publiken till LF Arena ikväll är Skellefteålöftena David Rundblad och Tim Erixon, två juniorbackar som kan vara topp tio i världen i respektive ålderskull. NHL nästa. 17-årige Erixon är för övrigt son till tidigare Skellefteå och New York-Rangers stjärnan Jan X:et Erixon.
Ifall de får chansen blir det också intressant att se Infjärdensgrabben Anders Grönlund (född 1989) och Älvsygrabbarna Kim Karlsson (89) och Jonas Berglund (90) i Luleåtröjan.
Så jobbar vi med nyheter