Ny framgångar i längsta OS-loppen?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I 1987 års VM vann Billan Westin 20 km. Men i OS har inte någon svenska placerat sig bland de tio främsta på den längsta distansen. Under de senaste fyra mästerskapen, och då räknar jag även VM, ser de svenska placeringarna ut så här: 2005/ 14, 2006/ 28-30, 2007/ 16-32, 2009/ 18-26-49. Vid dessa mästerskap var det dessutom tre svenskor som bröt. Som synes inget strålande facit. Speciellt med tanke på att Sverige under senare år fostrat många damer som vinner praktiskt taget allt i den internationella långloppscupen. Kanske det skulle finnas anledning att sätta tjejer som Sandra Hansson, Jenny Hansson och Susanne Nyström under speciell träning just med tanke på mästerskapens längsta distans.
Speciell uppladdning är det många som brukar ägna sig åt inför avslutningsloppet. Två kontraster på damsidan är Polens Justyna Kowalczyk, som åkt allt utom sprintstafett i OS hittills, och Estlands come-backande Kristina Smigun-Vähi. Den senare inledde mästerskapet med att bli tvåa på 10 km efter Charlotte Kalla. Sen startade hon i dubbeljakten men bröt i ett tidigt skede. Nu har hon samlat ny energi för att kunna vara med i medaljdansen.
Hennes landsman Andrus Veerpalu, en herre som brukar vara suverän på att pricka formen till mästerskap, åkte så sent som förra helgen 63 km vid långsloppscupen i Tartu. Där blev han nia, efter bland annat ett koppel svenskar. Veerpalu anlände till Vancouver för bara några dagar sedan och får säkert, trots att han är 39 år, räknas in bland favoriterna.
Av någon anledning, bara han själv torde veta, har han under årens lopp haft förmåga att förvandla vad som veckorna före ett mästerskap verkat vara hopplöst dålig form till mästerlig. Fyra guld och två silver har Veerpalu samlat ihop i internationella mästerskap. Det har länge funnits misstankar mot honom och för den delen även övriga ester för otillåten preparering. Men ingen har fällts för fusk, så man får hoppas att de tävlar på samma villkor som sina konkurrenter.
Av vilka exempelvis Kowalczyk för några år sedan var avstängd för dopning. Därför är det märkligt att polskan i internationella medier öppet anklagar Marit Björgen för att äta medicin mot astma. Medicin som hon fått godkänd både av läkare hemmavid och av det internationella skidförbundets medicinska expertis.
Just Björgen och Kowalczyk väntas dominera OS-tremilen, så det är kanske inga såta vänner som försöker åka ifrån varann i den olympiska terrängen i kväll.
Charlotte Kallas förmåga i klassisk åkteknik är som bekant inte i samma klass som hennes fristil. Men hon skulle kunna förbättra den dåliga svenska statistiken på tremilar genom att exempelvis placera sig bland de tio främsta. Anna Haag hade annars varit ett namn för prispallen på nytt om hon inte blivit förkylningssmittad av sin pojkvän Emil Jönsson.
De svenska herrarna bör däremot tillskrivas goda möjligheter att utmana framförallt Petter Northug i söndagens femmil. Möjligen är distansen i längsta laget för ett par av dem. Men både Johan Olsson och Daniel Rickardsson har visat att de är i form och är det någon distans som passar Anders Södergren så är det just en klassisk femmil.
Ett par saker talar dock emot honom. Dels att hans bakgrund inför OS inte varit den bästa, dels att det handlar om gemensam start. Skulle Anders orka hela vägen, är det bara att hoppas att han inte som i tidigare mästerskap bäddar för konkurrenterna.
Får vi se en ny laginsats, som i dubbeljakten?