Nu är vägen öppen för fler Kalla-guld
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sveriges första sedan Toini Gustafsson 1968.
Och Norrbottens första individuella damguld någonsin.
Det här ger tändvätska för hela den svenska truppen, inte bara längdåkarna, inför fortsättningen av de här spelen. Och inte minst för segrarinnan själv, som har många grenar kvar att försöka håva hem medaljer från.
En stor applåd även till Anna Haag. Apropå Toini Gustafsson 1968, så blev Barbro Martinsson fyra i Toinis båda guldlopp. Nu kopierade Kalla och Haag den historiska bedriften.
Charlotte Kalla har gått den långa vägen fram till sitt första olympiska guld. Vinster i junior-SM. Flera vinster i junior-VM. Sju svenska SM-guld trots att hon ännu inte fyllt 23 år.
Norrbottniskan har många år och många mästerskap på sig att bygga vidare på. I de här spelen handlar det fortsättningsvis närmast om den dubbla jaktstarten, sen lagsprinten ihop med vem det nu blir och slutligen stafetten där Sverige mönstrar i varje fall två särklassiga åkare.
Kanske Charlotte till och med ställer upp i den avslutande masstarten över 30 km. Med den här formen skulle hon kunna ta en bra placering även där.
Ytterligare ett guld tog Charlotte åtminstone en halv inteckning i när hon vann i går - Dagbladsguldet. Det krävs en hel del under årets fortsättning ifall någon svensk ska kunna överträffa detta. Kanske är det bara hon själv som kan det.
Norrbottens senaste individuella olympiska medalj togs när Niklas Jonsson i Nagano för dussinet år sedan var hårsmånen från att knäcka Björn Dählie på femmilen. Och den senaste segern när Sven-Åke Lundbäck vann i Sapporo 1972, för snart 40 år sedan. Så visst var det här en förlösande triumf.
Inbillar mig att inte bara Toini Gustafsson hemma i Umeå utan även Sonja Edström (som blev bronsmedaljör 1956) satt i sina TV-fåtöljer och klappade händerna av förtjusning.
Vallningen, det stora frågetecknet inför loppet, blev en fullträff för Larry Poroma & Co. Det är möjligt att det inte var så svårt att hitta rätt denna dag. Men det gällde framförallt att hitta rätt struktur på skidorna och det hade vallateamet ihop med Kalla och Haag lyckats perfekt med.
Ett tag såg det ut som om Kallas skolkamrat från skidgymnasiet i Gällivare också skulle kunna slåss om guldmedalj i herrarnas lopp. Men Marcus Hellner spände sin båge alltför hårt och var totalt slutkörd i mål. Han gjorde ett bra lopp och ska ha all heder av sin insats.
Men själv vill nog Marcus glömma den sista halvmilen, den som gjorde att han inte bara gick miste om silvermedaljen - åt suveräne Dario Cologna fanns ingenting att göra - utan även tappade bronset med en dryg sekunds marginal.
Fjärdeplatsen är dock hans bästa någonsin i mästerskap. Och han har fortfarande ett par goda medaljmöjligheter kvar. Framförallt om han får åka lagsprinten tillsammans med Emil Jönsson. Dessutom återstår ju också den traditionella stafetten, där dock Anders Södergren inte gav det svar i går som vi hade hoppats att han skulle.
På onsdag kväll blir det nya rysare med svenskar inblandade. Då gör Piteå Elits två bidrag sin olympiska debut.
Ingen kräver att vare sig Magdalena Pajala eller Jesper Modin ska kunna upprepa det Kalla och Haag gjorde i går. Båda är med för att se och lära. Första kravet är att de ska klara kvalet, och det tror jag att de gör. Om sen någon av dem lyckas avancera från den troliga kvartsfinalen har de mer än väl motsvarat förtroendet från den svenska skidledningen. Platser i semifinalen är förmodligen alltför tufft - men vem vet. Just nu, efter det lyckosamma milloppet i går, har säkert kamphumöret höjts ytterligare några snäpp. Båda kommer att sälja sig dyrt.