Min hjälte var ändå inte mållös
Jag hittade honom under lördagens sista omgång. Det var inte så svårt, han hördes över nästan hela området nere vid stadshuset.
Han tillhörde ett finskt lag som spelade åttondelsfinal. Laget hade bara en avbytare - och den här killen var verkligen avbytare.
Jag såg inte första halvlek men under andra halvlek fick han sitta och titta på. Så var det i alla fall meningen.
Men han nöjde sig inte med att bli förnedrad.
Han skrek och grät. Han gick plötsligt iväg bort bland bilarna men återvände. Min finska är ytterst begränsad. Jag kan säga mjölk, liten pojke med stor mage och några räkneord. Så jag förstod inte vad den finske killen sa. Men att döma av tonen var han inte riktigt nöjd med sin situation. Och han höll inte tyst.
Med några minuter kvar ligger plötsligt en av hans lagkamrater skadad. Domaren blåser av och den skadade spelaren hjälps av planen. Ledaren kollar först om spelaren kan hoppa in igen. Men det går inte. Och laget hade bara en enda avbytare. Då fick min hjälte chansen. Han rusade in på planen. Men lyckan blev kortvarig.
Den skadade spelaren var snart okej igen. Nytt byte. Vem som ropades in har ni säkert förstått - och protesterna fortsatte.
Mera skrik, mera gråt. Visst kan man säga att han borde ha ställt upp för laget och funnit sig i sin roll som avbytare. Men ställde laget upp för honom..?
Det finska laget förlorade med uddamålet. Efter matchen grät nästan alla finska spelare.
Alla utom en på grund av förlusten. Min hjälte han var mest ledsen över att han knappt fått vara med.
Enligt uppgift fick domaren efter matchen några mindre väl valda omdömen av en finsk ledare.
Ibland passar uttrycket, "Den som sa det han var det", riktigt bra.
Jag passade också på att gratulera mina norska vänner från fjolårets cup. "Ni håller stilen och har med er egna åskådare i år också".
Några av barnen satt precis som i fjol en bit ifrån, uppgivna. Jag frågade en av pojkarna om han trodde på något inhopp.
"Tydligen inte" sa han. Uppgivet.
Tänk om han gjort som min finske hjälte. Klivit fram till ledarna, spänt ögonen i dem och sagt: "Nu är det min tur".
Men i det norska laget tycks några av barnen ha gett upp och funnit sig i sin roll som åskådare.
De flesta av lagen i sjumanna/tjejers spelar DNP-fotboll. Dit näsan pekar. De börjar nästan alltid med att målvakten springer längt ut i straffområdet och skjuter bollen så långt som möjligt.
Mest markant var det när Kampala Kids på vägen till finalen mötte en lag från Norrbotten.
Kampalas killar rullade och rörde sig.
Den norrbottniska målvakten sparkade långt. Bollen ramlade varje gång ner framför fötterna på en motståndare och var några sekunder senare tillbaka i egna straffområdet.
Valet är att sparka fotboll och förlora med 0-9 eller spela fotboll och förlora med 0-14. Att Kampala sedan blev tjongare i finalen är en annan, tråkigare, historia.
En av de trogna funktionärerna i Summer Games - som själv spelat fotboll på ganska hög nivå - kom med ett intressant förslag.
Tänk om Piteå IF skulle göra bollrullning till sitt adelsmärke.
Då krävs en ledare med ansvar för hela ungdomsverksamheten - som ser till att den röda tråden följs. Visst låter det som en perfekt uppgift för Leif Strandh.
Leif har ju tillsammans med Christer Nordqvist gjort Piteås division 2-lag till ett rullande lag. En annan Leif ("Mocko" Johansson i Arvidsjaur) har visat att det i alla fall går att försöka med ett begränsat spelarmaterial.
För Piteås ungdomslag skulle det inte ge något snabbt resultat. Tvärt om. I början blir det garanterat fler baklängesmål.
Men tålamod och ett bra resultat på sikt kan innebära att fler föreningar tar efter. Det kan också innebära färre torftiga fotbollsmatcher i länet.
Så jobbar vi med nyheter