Martin Bergström - ett undantag?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Han har vunnit en deltävling i den svenska juniorcupen i vinter och han gjorde bra ifrån sig vid den nordiska landskampen i Kuopio under det senaste veckoslutet.
Fast... ännu vassare var de svenska flickorna i Kuopio med bland annat Gunde Svans dotter Julia och sprintkometen Hanna Falks yngre syster Maja.
Bland yngre svenska längdåkare på skidor är detta inte helt ovanligt. Det täcka könet har meritmässigt i junior-VM varit helt överlägset jämnåriga pojkar under framförallt det senaste decenniet. Inte sedan Per Elofssons framfart på 90-talet har Sverige haft någon manlig distansåkare av kaliber i juniorspåren. Per vann 1997 sin andra och sista guldmedalj i junior-VM i kanadensiska Canmore, där för övrigt genrepet inför OS med många svenska åkare arrangeras nu till helgen.
Därefter (1999 och 2002) har Sverige vunnit två individuella silvermedaljer i distanslopp att jämföra med nästan ett dussin bland flickorna: fem guld- tre silver- och tre bronsmedaljer. Guldmedaljerna står Charlotte Kalla (3) och Lina Andersson (2) för. De svenska flicklagen i stafett har under samma tid erövrat nio medaljer mot tre för herrarna.
I årets junior-VM, som avgjordes i Tyskland, var bästa placering för de svenska pojkarna 23:a; i stafetten blev de 11:a! På de åtta senaste mästerskapen finns bara två resultat bland de tio främsta i distanslopp vid JVM. Det minst dåliga av dem står Jesper Modin för när han för två år sedan blev sexa på 10 km.
Hur kommer det sig att svenska flickor har blivit så mycket framgångsrikare än pojkarna? Jag skriver med avsikt "har blivit", eftersom de svenska pojkarna tog betydligt fler medaljer under de första decennierna sedan internationella mästerskap för juniorer startade 1968. De tidiga årens svenska dominanter var bland annat Magnuson, Wassberg, Thomas Eriksson och Gunde Svan, varefter Mathias Fredriksson (3 guld) och Per Elofsson (2) satte sin prägel på 90-talet.
Därefter har inte Sverige haft någon manlig junior som förmått hävda sig i världseliten.
Förutsättningarna för båda könen är åtminstone ytligt sett desamma. Både flickor och pojkar i junioråldern pluggar på landets skidgymnasier med samma lärare och samma möjliga tillgång till träning och tävling. Startlistorna på pojksidan är dessutom alltid större, vilket innebär större underlag att hämta talanger ifrån.
Ett möjligt delsvar skulle kunna vara att flickor utvecklas fysiskt snabbare än pojkar. Med samma mått av träning skulle de, åtminstone teoretiskt, kunna klättra fortare på stegen upp mot sitt maximum. Svaret på de här frågorna har sysselsatt inte minst lärarna vid våra skidgymnasier, varav Gällivare är det nordligaste, under lång tid. Kanske är det till och med så att många av de pojkar som inte tycker sig märka att träningen ger den effekt de hoppats på samtidigt som de jämnåriga tjejerna skenar iväg i prislistorna, saknar uthållighet nog att fortsätta med hård träning.
Det kan för all del även gälla tjejer. Många avhopp och avbruten satsning efter skidgymnasietiden vittnar om detta på både pojk- och flicksidan.
Alla utvecklas inte i samma takt; en del - som bröderna Fredriksson och Per Elofsson, Lina Andersson, Charlotte Kalla - gör det snabbt. Andra tar längre tid på sig. Anders Södergren blev som bäst 26:a i JVM. Daniel Rickardsson kom med nöd och näppe med i JVM-laget under sin sista juniorvinter 2002 och tog placeringarna 28-33.
I samma JVM blev Johan Höök silvermedaljör på 10 km. Nu är det ingen som kommer ihåg honom. Daniel Rickardsson gör snart olympisk debut. Han har visat att devisen "trägen vinner" ger resultat för den som verkligen vill.
Något för Martin Bergström och andra unga talanger att tänka på de gånger kroppen säger ifrån.