I dag finns varken Petter Northug eller Marit Björgen på startlinjen i Holmenkollens för två miljarder ombyggda skidstadion.
Så nu kanske vi får se något annat än norskt överst på prispallen - om nu inte Martin Johnsrud Sundby eller Eldar Rönning rycks med i den allmänna guldyran.
Trippelmästarinnan (hittills...) Marit Björgen upplever annars ett scenario som är något annorlunda än det hon var med om vid förra världsmästerskapet, i Liberec 2009. Då tog hon de individuella placeringarna 15-19-10 och jag såg henne vid ett par tillfällen lämna skidstadion gråtande.
Precis som hon även sägs ha gjort vid OS i Turin 2006 (fast då var jag inte där) efter att bland annat ha brutit jaktstarten, blivit 18:e i sprint och 9:a på sista stafettsträckan, där Norge efter hennes insats till och med missade medalj.
Det handlar om tårar nu också. Glädjetårar.
Det är en märklig come back i världseliten som Marit Björgen gjort. Hon inledde sin internationella mästerskapsbana med att hjälpa Norge till silver vid OS 2002, vann året därpå VM i sprint och mellan mästerskapen även en massa lopp i världscupen.
Vid VM 2005 hade Marit de individuella placeringarna 1-2-3 och ingick dessutom i de två segrande stafettlagen.
Sen tog det stopp. Ingen insåg varför. Men Marit fick hjälp av folk hemma i Norge som dels förstod att hon helt enkelt hade tränat sin kropp alltför våldsamt, ungefär som Per Elofsson något år tidigare, dels hjälpte henne att ta nödvändiga mått och steg för att hitta vägen tillbaka. Bland annat genom att fixa en dispens från det internationella förbundet att få använda astmamedicinen Symbicort.
Redan vintern efter fiaskot i Liberec var Marit och hennes kropp restaurerad och klar för nya framgångar. Vid OS i Vancouver blev hon 1:a i jaktstart, sprint och stafett, 2:a på tremilen efter Kowalczyk (därefter har hon fram till nu aldrig förlorat ett distanslopp) samt 3:a i miltävlingen, den som gick första OS-dagen och vanns av Charlotte Kalla.
Så visst kan man förstå dagens segerjubel. Liksom att hon blivit hela Norges ängel, sötnos och älskling.
Den som på ett så storartat sätt kan resa sig efter motgångar av det slag Björgen råkat ut för är värd all beundran. Och respekt.
Björgens tilltänkta svenska konkurrenter i går gjorde ingen bra insats. Och det kan inte skyllas på vallarna.
Ett studium av prislistan visar att den silvermedalj som tidigare verkat gjuten inför torsdagens stafett nu är mer än osäker. Den finska insatsen i milloppet gör att vårt östra grannland seglar upp som till och med ett hot mot Norge! I sanning en märklig förvandling efter jaktstartsloppet, då de finska damerna möjligen hade lika dåliga klassiska skidor som de svenska herrarna dagen därpå?
Jämfört med herrarnas jaktstart tillkommer det på 15 km i dag några nya favoritnamn - och försvinner ett.
Petter Northug väljer bort enda distansen under årets VM med individuell start. Han gör det dels därför att han känner sin begränsning när det gäller att av egen kraft hålla fart som räcker medaljmässigt, dels för att han vill spara krafterna till det som återstår av VM: lagsprint, stafett och femmil.
De som tillkommer har i sin tur valt bort tidigare sträckor för att helt koncentrera sig på den distans de anser sig vara bäst på: tjecken Bauer, tysken Teichmann och finländaren Jauhojärvi. Den förstnämnde har silver på 15 km klassiskt i både OS och VM, Teichmann har vunnit en gång och notoriskt ojämnt Jauhojärvi vet att det här är distansen som skulle kunna föra honom upp på prispallen.
För den svenska kvartetten måste förstås vallningen fungera bättre än den gjorde i söndags. I så fall är Daniel Rickardsson den som främst aspirerar på prispallen. Men alla fyra - och inte minst svenske mästaren på distansen, Marcus Hellner - kommer under maximala förhållanden att placera sig långt fram. De två nämnda har visat fin form, Olsson och Södergren gjorde det i söndags.