Luleå eller AIK - en svår fråga...
Ni minns kanske hur det lät strax före elitseriestart ifjol. De flesta var överens om att Brynäs,Rögle, Luleå och Skellefteå skulle göra upp om plats nio till tolv. De gigantiska favoriterna hette Frölunda, som vanligt inför de sista sex, sju säsongerna, och Linköping. Outsidern, av många nämnda som en topp fyra klubb var Södertälje.
Vi minns också hur det gick. Södertälje var - som oftast - ett av kvalgängen, Frölunda slog visserligen ut Luleå men tog sig inte till SM-final och Linköping fick inget SM-guld den här gången heller.
Sensationsgängen var de längst uppe i norr. Luleå, nederlagstippat som aldrig tidigare, reste sig på nio i slutet av oktober och tog sig fram till en sensationell femteplacering byggd på en härlig offervilja och "köttande" i egen zon och ett grymt effektivt - speciellt i spel fem mot tre - power play. Linus Omark och Johan Harju tog precis det kliv som var nödvändigt för Luleå. Övertorneåconnectionen skapade tillsammans med karaktärsspelaren Mats Lavander en trio som gjorde Luleå fruktat av alla motståndare.
Lars "Osten" Bergströms och Peter Jidströms intåg i klubben ska heller inte underskattas. De lyckades på något vis få liv i en klubb som var nere på knä i början av hösten. I dag finns det Luleåfans som är oroliga över att de runt klubben byggt upp en bubbla av förhoppningar och att den kan spricka med en plask vid en, låt oss säga, sjätte, sjundeplacering. Det är sällan dåligt att sikta högt men inom föreningen Luleå Hockey hävdar många att kommande säsongs lag är bättre än den förra. Det tror inte jag förrän jag ser det. Omark, Harju, Bartecko och Obsut är inga spelare man ersätter i en handvändning. Bröderna Chris och Cam Abbott är visserligen mycket bra elitseriespelare och en sådan som Jonte Hedström kanske hittar tillbaka till gammal god form igen. Hålen är i alla fall stora att fylla även om backlöften som Kristoffer Berglund och Fredrik Styrman kommer att ta ytterligare kliv framåt.
Linus Omark var elitseriens bäste efter jul. Om det tvistar få. Däremot nämns knappt det faktum att Skellefteå tappat den som stack ut från mängden när klubben oväntat spelade sig upp i elitseriens topp inför juluppehållet. Artisten Niko Dimitrakos gjorde förvisso väldigt få glada när han började med sitt kontraktstjafs och närapå klev av lagom till slutspelsfesten, men den grekamerikanske puckartisten var en krydda i Skellefteå så länge det varade. Skellefteå har också tappat två tredjedelar av en "tredjelina" som länge var elitseriens främsta i sin roll. Gabriel Karlsson och Kimmo Koskenkorva sökte sig nya jaktmarker och sedan ska man aldrig underskatta de för omklädningsrummet så viktiga spelare som Mikael Renberg och Kent McDonell. Mickes CV som hockeyspelare är vida överlägset alla de som spelar i elitserien och det var synd för Skellefteå att tränaren Hans Särkijärvi inte lyckades hitta rätt roller till "Kenta" och Renberg. Om inte annat borde de ha fått styra upp pp-spelet helt och hållet.
Forwarden Petr Tenkrat och backen Ivan Majesky är säkra värvningskort. Fredrik Wargh, Yared Hagos, J-P Bellamare, Johan Forsberg, Niklas Strandberg chansningar trots att de två förstnämnda centrarna har spelat mängder av landskamper. Piteå-Strandberg nämns som en division I-back trots att han spelat nittio procent av sin karriär i allsvenska lag. Han kan absolut ta en tröja om han skött förberedelserna på bra sätt. Johan Forsberg kommer nog med tiden att växa ut till samma publikfavorit i Skellefteå som i Umeå. De hockeybedömare som brukar vara rätt ute i trakterna kring Umeå betraktar Pite-Foppa som en klart större förlust för Löven än någonsin Mats Lavander, Erik Andersson och exempelvis Erik Forsell. Skridskostilen må likna en "spanjors", men skenet bedrar. Han var blixtrande snabb i sina aktioner i Björklöven och en vass spelare runt sargerna och kassen. Det blir spännande att se hur långt kvaliteterna tar honom när klassen på motståndet vässas. En bra bit, tror jag!
Så jobbar vi med nyheter