Lina är skillnaden för Piteås damer
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lina gick över till Piteå Elit från Malmbergets AIF inför säsongen 2002-2003. Redan första vintern, i Idre, blev klubben bronsmedaljör i stafett. Säsongerna därpå, i Skellefteå och Hudiksvall, blev det guld. 2006, när Lina var sjuk blev Piteå fyra. Hon kom igen 2007 - med vinst! - men kunde inte åka vare sig 2008 eller 2009. Då blev det fjärdeplatser för det decimerade laget.
Nu var Lina tillbaka i klubben på nytt och även om det inte blev vinst så känns det som om fredagseftermiddagens silvermedalj var guld värd. Lina har hunnit bli veteran i laget men är att räkna med flera år ännu. Hon är den perfekta "mamman" för de unga tjejer som finns bakom henne och som torde komma till klubben de närmaste åren. Jag såg exempelvis för någon vecka sedan att supertalangen Sofia Henriksson från Storfors berätta att hon räknar med att via några juniorvintrar för Strömnäs komma med i Piteå Elits lag när hon blir senior.
Det verkar vara en idealisk väg att gå för skidtalanger i piteorten. Att först utvecklas i lugn och ro i klubbar som exempelvis Storfors, Norrfjärden eller var det nu kan vara. Sen förädlas i något av skidgymnasierna och möjligen tävla för Strömnäs GIF, varefter Piteå Elit blir slutmålet på klubbnivå.
Men där hela tiden blicken riktas ännu högre, mot världscup, olympiska spel och VM som årets Piteåförvärv Jennie Öberg berättar i artikeln om SM-stafetten.
Behållningen från gårdagens stafett, förutom ur lokal synvinkel Piteås silvermedalj, var annars den magnifika uppvisning Charlotte Kalla gav på första sträckan. Säkert har ingen åkt så fort på en startsträcka i ett svenskt mästerskap. En minut och tretton sekunders marginal visar skillnaden mellan en världsstjärna och motståndare som håller till i lägre divisioner.
Översatt till en mils åkning - där ju Kalla i världscupen allt som oftast vinner 10 km med fri åkteknik; hon vann ju även OS där - skulle det bli uppåt två och en halv minut. Om vi leker med tanken att Charlotte i går gjorde ett lopp som skulle ha räckt till vinst även i ett sådant kvalificerat sammanhang, hade Magdalena Pajala hamnat någonstans mellan 30:e och 40:e plats. Inte onormalt med tanke på att det handlade om skejtteknik, vilket ju ingalunda är fröken Pajalas bästa åksätt.
Anna Haag berättade efter att ha åkt i mål för guldvinnande IFK Mora att hon inte ställer upp i söndagens tremil. Hon åker i stället med sambon Emil Jönsson på "after-ski" till Borneo!
Det betyder att Charlotte Kallas favoritskap i morgon växer till gigantiska proportioner. Det är bara om hon helt plötsligt skulle bli sjuk, drabbas av skidbrott eller något annat icke förutsett som någon annan skulle kunna vinna.
Frågan är i stället hur stor vinstmarginalen blir. Två minuter, tre, kanske fyra eller fem. Det handlar om hur mycket den lilla Tärendöstjärnan orkar motivera sig att åka fort i sitt kanske sista lopp för säsongen.
Distanslopp med individuell start i långlopp förekommer inte ofta numera. Senast Charlotte åkte detta var under sitt första seniorår, då hon blev tvåa i Holmenkollen. Även då handlade det om skejtåkning. Och då trodde man att hon skulle utvecklas till något alldeles extra i just långa lopp. Men därefter har det i världscup och OS/VM alltid handlat om dubbel jaktstart med skidbyte och där har Kalla varit mindre lyckosam. Av någon anledning klarar hon inte av att växla från klassisk skidåkning till skejt; andra muskler sätts i arbete och hindrar henne från att åka så fort som hon kan enbart i fristilsåkning.