Så börjar det.
Vinterspelen som jag haft så många år i tankarna. Att där någonstans, när året heter 2014, ska jag också ha på mig den där landslagsdressen.
Jag önskar att jag kunde skriva att historien om mitt eget skidåkande slutade så, men det gör den inte. Det gör den inte för de flesta.
Vem vet, jag fortsätter mina drömmar om ett sommarspel istället. De lyckliga få som nu är på plats har genomgått förberedelser i väldigt många år. Allt hänger på en skör tråd då du som individuell idrottare ska stå där.
På dagen D.
Frisk, kry och formtoppad. Dig själv att lita på, ingen annan.
För en del av dem slutade mycket innan det börjat, just på grund av magsjuka. Eller så repar de sig, det visar tiden. OS är såklart två veckor långt men det är ändå förargligt att medaljhoppen som Simon Persson och Calle Halfvarsson på herrsidan och Ida Ingemarsdotter och Hanna Eriksson på damsidan åkte på sjukdagar.
Läget inför damernas skiathlon som inleder på lördag med 7,5+7,5 kilometer känns stabilt då Charlotte Kalla förankrar svenska färgerna i Sotji och förhoppningsvis kommer vara med att slåss om en medalj redan här. Insatsen från föregående helg i Toblach på 10 kilometer klassiskt (tredje plats) skvallrar om att hon återigen verkar ha gjort sin plan som bara hon kan och hittat den där nålen i höstacken.
Formen.
Hon skrev det mellan raderna häromdagen, lät sådär avslappnad som sig bör inför ett mästerskap. Bakom Charlotte blir det svårt för någon svensk dam att göra en topp 10 placering, tyvärr. Jag vill tro att Kanada ska upprepas, men jag tar ner mig själv och är realistisk. Om än jag tycker mig förstå att Marcus Hellner också träffat rätt igen. Blir inte förvånad om han också är där uppe och slåss om medaljerna.
Att göra om bragdloppet han gjorde för fyra år sedan är såklart många som förstår är otroligt svårt, om än förvånande nog inte alla journalister.
Jag tror även starkt på Lars Nelson under söndagens skiathlon distans på 15+15 kilometer i Johan Olsson:s frånvaro. Han har visat att han numera tillhör absoluta världseliten med sjundeplatsen i Toblach.
Att tippa medaljer är alltid en konst. Det handlar om tur och en gnutta skicklighet om åkarnas förmåga att prestera vid skarpa lägen. Men att inte tippa vore såklart fegt, jag tror på fyra-fem medaljer i längdspåren.
Störst chans hade nog Sverige haft i form av Charlotte Kalla och Ida Ingemarsdotter på en sprintstafett, då de radat upp pallplaceringar när denna disciplin körts.
Men Charlotte står mest troligt över denna till fördel för de individuella loppen, med all respekt och förståelse.
Att Emil Jönsson tillsammans med Teodor Petterson ska få revansch i år känns också rimligt. Både individuellt och i en sprintstafett. Men Norge är där, Ryssland med all säkerhet och såklart alla andra länder som jämnat ut sprinten till en svårbedömd tävling. Där lika gärna imponerande britten Andrew Musgrave kan stå som segrare.
Att banorna ligger på 1500 meters höjd är något som kommer gynna vissa mer än andra. Svenskarna har kunna testa på tävlingarna i en simulator i Östersund, som förutom grafiken imiterar syrebristen i luften.
För en sån som Johan Olsson så har nog detta varit guld värt och trots nuvarande skada med sikte på att köra 15 kilometer klassisk stil och stafetten tillika kanske även femmilen så är han inte borträknad från medalj han heller. Rutinen finns där. Och vad Sotji 2014 kommer bjuda på är ännu oskrivet, nu vill jag bara att det ska börja. Med hopp om ett Ryssland som visar en bättre sida än ifjol, utan skandaler som skakar och utan en presidents konstiga lagar som är lika bakåtsträvande som att bygga utedass i en 5 miljoners villa.