Holland bakom spanska undret
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men något har hänt de senaste åren och då menar jag inte det fantastiska passningsspelet på mittfältet utan något helt annat. Spanien har nämligen läkt ihop en form av fotbollsskavsår som tidigare präglat och fortfarande präglar flera av toppnationerna. Såret enkelt uttryckt de många "länderna" i landet.
Jag minns när jag var nere i Marbella för cirka femton år sedan. Spanien skulle spela en landskamp i Sevilla. Intresset nere i Andalusien var i det närmaste lika med noll. Bara madrister, katalonier och någon bask i laget. Nej, det passade inte andalusierna. Det var liksom inte deras lag. Och på den tiden var det liksom samma sak om det var för många katalonier i laget när landskamperna spelades i Madrid och vice versa om den spelades i Barcelona och det fanns mer "galacticos" från Madrid i gänget. Någonstans på vägen har - trots antagonismen mellan de två stora, Barcelona och Real Madrid - Spanien hittat det rätta vi-tänket.
Hade någon frågat Spanien innan turneringen vilket lag de helst inte vill möta i en final är jag rätt säker på att svaret blivit Holland. Om någon frågat holländarna vilket lag de helst vill möta i en VM-final ur trion Spanien, Brasilien och Argentina är jag lika övertygad om att de valt Spanien.
Spaniens moderna fotbollshistoria stavas nämligen en hel del Holland. Barcelona har exempelvis sett tränare och nyckelspelare som Frank Rijkaard, Lois Van Gaal och Ronald Koeman. Och inte minst fenomenet Johann Cruyff som sägs vara Barcelonacoachen Pep Guardiolas läromästare och fader till den klubbens totalfotboll.
De som varit med ett tag minns förstås Ajax storhetstid under 1970-talet. Klubben dominerade scenen och Cruyff var den stora stjärnan. I min värld var Cruyffs dignitet i paritet med Pelés och Maradonas.
Hävdar man att Holland är det lag som läst Spanien bäst är det nog ingen som säger emot. Med i det närmaste brutal fotboll stängde holländarna i stort sett alla ytor för Spanien under den första halvleken. Inte minst mellan mittfältet och anfallarna. Stundtals handlade det om ren grisfotboll.
Ändå tog det så pass länge som 119 spelminuter innan vi såg finalens första röda kort. Den utmärkte domaren Howard Webb hade kunnat vifta med den kulören på kortet långt tidigare. Nu var utvisningen på Hollands mittback Heitinga av det solklara slaget men det fanns fler. De Jongs karatestämpling i bröstkorgen på Xavi Alonso i den första halvleken hade varit lika med rött kort en normal match. Hollands Van Bommel medvetna kapningar överallt på planen hade aldrig överlevt en vanlig match i en ligalunk någonstans i Europa. Spaniens mittback Charles Puyol skulle givetvis också ha varit utvisad när han drog Arjen Robben i tröjan när den vesselsnabbe var på väg igenom i den andra halvleken. Puyol hade redan en varning i det läget.
Innan Iniestas avgörande hade rysare bjudit på hela halvdussinet feta målchanser. Det fanns massor av VM-finaldarr med i bilden. Fyra av fläskmålchanserna under ordinarie. Två för vardera lagen. Robben sprang sig fri två gånger för sitt Holland medan måltjuvarnas måltjuv Villa missade grovt från nära håll i något som kunde ha blivit en klassiskt sextionia-mål för Spanien. Grövsta missen av de fyra signerade dock Sergio Ramos. Nicken från nära håll borde han ha placerat i nätmaskorna i minut sjuttiofem.
Förlängningens fem första minuter serverade också var sin målchans modell fet för båda lagen. Spaniens Cesc Fabregas missade ett friläge, eller ska vi säga att Hollands målvakt Stekelenburg räddade. I anfallet därpå missade Hollands mittback Mathijsen att sätta dit en nick ett par meter från spanska målramen. Mathijsen var tyvärr också inblandad i situationen som gav Iniesta friläget. Han missade att ställa spanjoren offside och sedan ringde klockan. Spaniens första VM-guld och Hollands tredje VM-finalförlust var ett faktum.