Historien ser ut att upprepa sig
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Historien ser alltså ut att upprepa sig för Skellefteå. Förra säsongen sprattlade ett tröttkört gulsvart gäng friskt mot Färjestad i första semifinalmötet hemma. Laget föll med 0-1 efter ett FBK-mål i slutsekunderna. Även inför den matchen kom Skellefteå till spel efter lång slitsam kvartsfinalsrysare - då mot Linköping - i benen. De två senaste årens slutspel har, med något enstaka undantag, verkligen visat att tabellplacering och hemmaplansfördel har stor betydelse inför slutspelsvandringen. Jag är inne på att ett utvilat, skadefritt och skridskostarkt Skellefteå vunnit skärtorsdagens match mot HV. Tycker också att många experter blåser upp guldfavoriten HV alldeles för mycket. Hur som helst förvånade det ändå att Skellefteå sålde sig så pass enkelt i en match som gällde så pass mycket. Gulddoften som borde ha funnits i näsborrarna såg inte ut att inspirera nog mycket. HV må vara hur stor favorit som helst. Det faktum att Skellefteå plockat tjugoen av trettio möjliga poäng mot HV de två senaste säsongerna borde vara en mental plusfaktor.
Visst kan det bli så att HV till sist står där med guldhjälmarna på huvudet, men säsongens upplaga har visat flera svaghetstecken. Ett, som förföljt laget hela säsongen, är backarnas ideliga onödiga utvisningar bara för att de inte orkar ta jobbet och åka skridskor i olika situationer. Nu spelade det mindre roll att detta mönster upprepade sig mot Skellefteå eftersom de svartgula gång på gång visat upp elitseriens sämsta powerplay. Däremot var det tur för HV att Timrå saknade nyckelspelare som Daniel Corso och Gabriel Karlsson när det skulle avgöras i kvartsfinalen. Ett Skellefteå med ett något så när fungerande pp hade också vunnit i torsdags. Dagens HV lever högt på målvakten Stefan Liv, förstafemman och boxplayspecialisten Andreas Falk. Det övriga materialet är inte alls av samma klass som det gäng som vann guld för ett par år sedan.
Skellefteåläkaren Karin Granberg har fått göra rätt för traktamentet senaste veckorna. Petr Tenkrats opererade fot höll inte för påfrestelserna, Erik Forsell är knäskadad, Adam Larsson insjuknade innan matchstart i torsdags och en annan backgigant, tjecken Pavel Skrbek, vek ned sig inför sista perioden. Känslan säger mig att några som egentligen borde ha vilat åkte ut till spel i den första semifinalen. Samtidigt är skador och sjukdomar en del av spelet. Speciellt när agnarna ska skiljas från vetet i ett slutspel. I det här läget går det inte att tycka synd om något lag. Situationen är ingalunda unik för Skellefteå. Linköping tappade defensiva nyckelmän som Pontus Petterström och Patrik Zackrisson strax innan slutspel. Det kan bli det lagets fall. HV har inte heller någon större bredd i truppen. Lance Ward, Per Ledin och Andre Pettersson saknades i torsdags och speciellt många fler skador tål inte laget.
Till sist...
...brukar Skellefteå gilla läget när man får slå ur underläge. Det var inte länge sedan laget tog poäng mot ett stjärnspäckat Modo i bortarink. Modo hade allt att spela för, men Skellefteå, med tio juniorer i laget bjöd på full strid. Ett liknande "under" är nog vad som krävs ikväll för att semifinalen ska fortsätta leva.