Nu står det 1-1 mellan Marcus Hellner och Petter Northug när det gäller VM-guld. Men medan Marcus blev sexa i går har Petter både guld och silver.
Om det var planlagt eller en tillfällighet vet jag inte. Men precis efter det Northug åkt över mållinjen började kyrkklockorna i det lilla kapellet ovanför Holmenkollen ringa frenetiskt. För guldvinnaren, om han nu lade märke till det, måste det ha låtit som himmelsk musik.
Han kan visserligen inte nå det Marit Björgen har i sinnet - att vinna allt under VM - men det här guldet ger säkert mersmak. Jag har visserligen svårt för att tro att han ska kunna konkurrera i den översta toppen vid 15 km i morgon, men med Northug vet man aldrig och han har några tänkbara guldgrenar kvar: lagsprinten, stafett och den femmil som avgörs med gemensam start.
Så kanske blir det mer musik från ovan.
Vid lördagens damtävling var det dimma så att man inte såg ett smack.
På söndagen gick Marcus Hellner in i dimman. Trots solsken. Den fenomenala upphämtning han gjorde i fristilsdelen satte sig till slut i hjärta och lungor så att det som ett tag såg ut att kunna bli till ett nytt guld förvandlades till sjätte plats.
Bra ändå. Fenomenalt skulle jag vilja påstå.
Ingen av tätmännen kämpade med så dåliga skidor som vad Marcus och kompisen Daniel Rickardsson hade i det klassiska momentet.
De bytte skidor med placeringarna 29-30. Då ska man veta att Daniel för en vecka sedan vid världscupen i Drammen vann det klassiska loppet över samma distans med halvminuten.
Efter bytet till skejtskidor körde Marcus ifrån Daniel med en minut och 27 sekunder (!), var elva sekunder raskare än någon annan i det momentet och alltså gav Petter Northug en match nästan fram till mållinjen.
Vad kunde någon mer begära? Speciellt som han låg utslagen i flera minuter efter målgång. Kanske var Marcus mer utpumpad efter det här loppet än vad han någonsin tidigare varit - möjligen bortsett från när han i Gällivare för två år sedan vann sitt första lopp i världscupen.
Vid tre tidigare tillfällen i internationella mästerskap har jag, som vid damloppet i lördags, stått likt en fåntratt och kikat in i dimman för att försöka urskilja konturerna av de aktiva.
Första gången, 1966, var också här i Holmenkollen. Då gällde det backhoppning, där svensken Kjell Sjöberg seglade förbi oss in i dimman till en bronspeng.
Två år senare, vid OS i Grenoble, var det Gunnar "Hulån" Larsson som osynlig för de flesta fixade brons på 15 km.
Nu stod flertalet av oss skrivande journalister och stirrade in i en bildskärm som åtminstone visade resultat från de olika kontrollerna. Det var också spännande, även om det blev ungefär som att lyssna till ett radioreferat där speakerns uppgifter blandades med kontrolltider och suddiga bilder.
De stackars åskådare i flera tiotusental som befann sig ute på banan och inte hade tillgång till den servicen måste ha känt sig lika vilsna som soldaterna den där gången 1632 i Lützendimman. Här small det till ordentligt med pukor och trumpeter när först Marit Björgen stack ifrån Kowalczyk och sen Therese Johaug fixade bronsmedalj till hemmanationen.
En inte helt oväntad utveckling. Som svensk kunde vi glädja oss över en gedigen laginsats med tre tjejer bland de tio främsta och med Kalla på sin bästa VM-placering någonsin. Att dessutom Maria Rydqvist körde fortare än Charlotte under skejtdelen och överraskade alla, även sig själv med att bli 6:a, lovar gott inför damernas stafett på fredag.
Den som troligen startar i det svenska laget, Ida Ingemarsdotter, stod över lördagens tävling men stärkte sina aktier när Sara Lindborg nu åkte sämst av svenskorna. Sara låg 19:e efter den klassiska delen, vilket kan jämföras med att Ida i Drammen förra helgen hamnade 5:a på 10 km. I dag avgörs det vem av dem som får åka startsträckan.