Hellner skillnaden vid historisk triumf
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jo, en norrbottning!
Mitt i värsta vargavintern här hemma levererade Marcus Hellner och hans svenska kompisar smällkarameller i Mountain Whistlers värmande vårsol. Både Marcus på guld- och Johan Olsson på bronsplatsen är liksom Anders Södergren (10:a) hjältar i ett lopp som skidvärlden aldrig tidigare skådat.
Det började med att tjecken Lukas Bauer satte upp en fart i den klassiska delen som säkert gjorde många möra och hade betydelse för slutresultatet - men som kanske mest sprängde honom själv. Och alla fyra svenskar var med efter den klassiska delen, en bravad bara det med tanke på att Södergren drattade på ändan i början och låg sist i fältet och att Rickardsson bröt en stav.
Sen började det riktiga dramat. Johan Olsson hamnade efter snabbt skidbyte mer eller mindre ofrivilligt i täten och tog chansen att sticka ifrån.
När han fick sitt försprång såg både Hellner och Södergren till att ofta ligga i täten av klungan för att på cykelmanér ge landsmannen chansen att öka sin ledning.
Det här var säkert kraftödande. Inte minst Hellner tog risken att då och då dra på sig extra mjölksyra genom att skejta fram till täten och sen hålla nere farten. Han var under en mils åkning mer beredd att ge Johan de extra meter denne behövde än att tänka på sitt eget lopp.
Men samtidigt kanske det var, som han själv analyserade efteråt, en mental avlastning för honom att få tankarna åt annat håll än på den egna prestationen.
Det var inte förrän ryssen Legkov stack iväg som Marcus uppfattade sin guldchans. Tillsammans med tysken Angerer åkte han ifatt och kom samtidigt med Johan Olsson ner på upploppet.
Resten är historia. Svensk skidhistoria.
Inte sedan Thomas Wassberg och Gunde Svan var etta och tvåa i Sarajevo 1984 har två svenskar stått på prispallen samtidigt i ett olympiskt distanslopp. Däremot skedde det i sprinten för fyra år sedan när Björn Lind och Thobias Fredriksson tog exakt samma placeringar som Hellner/Olsson nu.
Loppet i lördags gav många bra svar inför spelens fortsättning. Framförallt inför stafetten med tanke på Anders Södergrens fina lopp. Sveriges lag kliver faktiskt fram som favorit.
I kväll handlar det om sprintstafetter och nu är Marcus Hellner med i leken på nytt. Hoppas att den svenska lagledningen lyckats hålla reda på honom och hans känslor så att han inte som så många andra drabbats av olympisk guldfrossa. Tyvärr blir det inte tillsammans med Emil Jönsson, men Teodor Peterson är så pass bra att det kan bli prispall ändå - frågan är bara vilken avsats.
Detsamma gäller tjejparet Kalla och Haag. Valet av den sistnämnda är säkert utmärkt när Hanna Falk tappade formen efter sin skada. Det borde bli en ny medaljfest.
Marcus Hellner skrev skidhistoria på många sätt när han så övertygande fixade sitt olympiska guld. Han är Sveriges genom tiderna sydligaste (född i Skövde) guldmedaljör på skidor. Dessutom den nordligaste (bor i Gällivare) sedan Kiruna-Lasse Larsson blev mästare 1936.
När Hellner spurtade i mål var det fem dagar sedan hans skolkamrat vid skidgymnasiet i Gällivare, Charlotte Kalla, bröt isen för svenskarna med sin guldmedalj.
Om det har med skidgymnasiet eller annan påverkan att göra - men har läsarna sett vilka breda och härliga leenden både Kalla och Hellner fyrar av efter lyckade lopp! Det såg vi första gången när de samma dag vann världscupen i Gällivare. Nu har de erövrat segrar av en helt annan dignitet.
Tänka sig: två norrbottniska guldmedaljer inom fem dagar!
Med tanke på att det gått 38 år och sju dagar sedan Sven-Åke Lundbäck vann 15 km i Sapporo 1972, är inte bara det svenska utan även norrbottniska utfallet av tävlingarna i Whistler fullständigt häpnadsväckande. Även om Johan Olssons fräcka kupp gav brons och Anna Haag klev ut ur skuggan bakom Charlotte Kalla med sin silvermedalj i skiathlon, så bokförs de två svenska guldmedaljerna på norrbottniska aktiva och deras klubbar: IFK Tärendö respektive Gellivare Skidallians.