Säga vad man vill om Marcus Hellner, men nog färgsätter han de lopp han medverkar i. På något sätt börjar han alltmer påminna om Anders Södergren under dennes krafts dagar: han drar och drar, kör ifrån stundtals men blir alltid upphunnen mot slutet.
Skillnaden mellan Anders då och Marcus nu, är att den senare faktiskt har en bra spurt, en riktigt bra. Det är bara det att det finns en eller ett par vars spurt är ännu vassare. Och då hamnar Marcus i lägen som han inte riktigt vet hur han ska behärska. Och som framförallt Northug utnyttjar. Norrmannen lägger sig i bakhasorna på Hellner och vet att denne förr eller senare rycker sönder fältet. Och då har han och då tar han, Northug, sin chans.
Vid gårdagens stafett i Nove Mesto var det inte bara snudd på utan riktigt parodiskt på sista sträckan. Hellner hade av allt att döma bestämt sig för att den här gången är det inte jag som ska dra upp farten. Det gick så lusigt så att det ett tag såg ut som om samtliga 15 lag skulle samlas i en klunga. I det läget kunde inte Hellner hålla sig längre utan tokkörde ett tag och spräckte upp fältet - precis som Northug hoppades.
Synd att Marcus inte hade ork att fortsätta i samma fart ytterligare någon kilometer; det hade kunnat få den just nu möjligen - i förhållande till hans förmåga när han är som bäst - formsvage norrmannen att släppa. Det är troligt att Marcus, det kunde man ana även i lördagens masstart där han också var den som angav tonen, inte är i riktigt samma slag som för några veckor sedan. Och det var kanske därför han slog av på takten.
Helgens svensk i Nove Mesto blev annars Johan Olsson med sitt sätt att genomföra tremilsloppet med gemensam start. Johan och Dario Cologna, världscupens ledare, drog nytta av den hårdkörning Hellner gjort tidigare under loppet och när de satte fart var det ingen som orkade hänga med.
Att sedan Johan i slutfasen knäckte schweizaren ska han, och det kunde alla TV-tittare konstatera, till lika delar tacka sin fina form som att det svenska vallagänget hade lyckats perfekt med skidorna.
En kul seger och en totalt sett bra världscupshelg för det svenska landslaget. Hade vi kunnat ställa upp med ordinarie damlag i stafetten (Maria Rydqvist var tyvärr sjuk) kunde nog Charlotte Kalla ha utmanat Marit Björgen på sista sträckan.
Kalla åkte från ett hopplöst läge så fort som hon bara kan men blev ändå utmanad av unga amerikanskan Jessica Diggins. Denna är bara 20 år och har gjort årets kliv in i den internationella dameliten. Hon vann kvalet i sprint vid världscupen i Moskva (6.a i finalen) och blev 5:a vid masstarten över 10 km i Rybinsk.
Nu startade hon strax efter Kalla på slutsträckan och bjöd upp till kamp hela vägen. Det var i och för sig svenskan som höll uppe farten så pass att paret var 17-18 sekunder snabbare än självaste Björgen på de fem kilometrarna, men det här är alldeles säkert en konkurrent att se upp med inför framtida mästerskap i skidspåren. Speciellt som hon behärskar såväl sprint som åtminstone kortare distanslopp.
Samtidigt var det säkert skönt för Kalla att få vinna både söndagens spurt mot amerikanskan och lördagens mot norska f d världsmästarinnan i sprint, Astrid Jacobsen, om sjätteplatsen i distansloppet. Sådana avslutningar stärker självförtroendet. Placeringen låter kanske inte så märkvärdig, men 15 km masstart med klassisk teknik är inte Kallas specialare direkt.
Formen verkar det dock inte vara något fel på, så vi kan nog se fram emot många bra avslutande lopp i världscupen från Kallas sida. En förhoppning är att den räcker ända fram till avslutningen och minitouren i Stockholm och Falun med totalt fyra tävlingar. Hon har åkt bra där tidigare och vill säkert avsluta så pass skapligt att hon är med och konkurrerar om placeringarna 3-4 i den totala världscupen.