Okej. Första OS guldet 2014 är ett faktum.
Den dagen. Den formen Charlotte Kalla från Tärändö i Pajala kommun bjöd på 15 februari 2014 vet jag helt ärligt om jag någonsin sett.
Eller den glädje, till det hon gör. Lever sin dröm.
För hur bra det än funkar fysiologiskt på cellnivå när man har den fysiska kapaciteten att återhämta sig i varje nedförsbacke. Vilket är bland de mest önskevärda känslor för många, tillika är det även bland det svåraste att nå. Och jag önskar att jag på ett enkelt sätt skulle kunna förklara hur man kommer dit, men det är en alldeles för komplex och lång saga.
Med det sagt så hävdar jag att minst lika mycket såg ut att sitta i just glädjen och avspänningen hon utstrålar i detta mästerskap.
Hon vet att hon är bäst, hon skryter bara inte om det.
Den glädjen som hon utstrålat redan sedan vi som vilsna 14 åringar flyttade för att gå skola långt upp i norr. Där vi lärde oss vad träning verkligen var.
De så många hundra träningspassen bland berg ,spår och långa blöta asfaltsvägar är ju mer jag ägnar tanken åt såklart vart detta grundar sig på.
Att chansen ges för att tidigt få bejaka sitt största intresse är av enormt värde och jag hoppas att det för framtiden värderas högt.
För där står hon, med tre medaljer på en vecka. Hon som redan då aldrig lämnade något åt slumpen.
Senast Sverige tog OS-guld i damstafetten var i Squaw Valley 1960. Då var det 3x5 km och Irma Johansson, Britt Strandberg och Sonja Edström-Ruthström ingick i laget.
Den här dagen var det 4x5 km klassiskt/fristil i forma av Ida Ingemarsdotter, Emma Wikèn, Anna Haag och Charlotte Kalla.
De inledande sträckorna bäddade för ett Sverige som kunde slå ur underläge sedan Anna på tredje sträckan tappat halvminuten till Finland och Tyskland.
Med en fruktansvärd utväxling på växel 2 och 3 så var Charlotte i rygg innan sista backen ned mot stadion. Här någonstans slutade jag minnas detaljer och ropade åt tv:n där med bror och vän.
När hon än en gång växlar fart genom kurvan in på upploppet så var det klart. Sverige skulle få det så efterlängtade guldet.
Att de lyckas som lag utan större press är gissningsvis en otrolig känsla. För det betyder alltid något extra med stafett, när den individuella idrottaren får gå in i en tävling med flera runt sig. I ett lag. Där alla har en roll att spela. Vem som hade den största och mest avgörande, ja det vet vi nu.
När hon i intervjun efter målgång dessutom nämner att det blir gokaffe i green room för att fira så påminns jag återigen att hon är samma Charlotte. Från Norrbotten. Lika bra som vilken världsstjärna som helst, men med bägge fötterna på jorden.
Hon får axla favoritskapet att vinna 30 kilometer fristil om ganska precis en vecka nu. En uppgift jag tror hon kommer klara galant.
Herrarnas stafett skulle visa sig bli ett drömscenario. Det förväntade blev så mycket mer och större. Lars Nelson levererar en startsträcka bortom min eller någon annans vetskap.
Att de tre följande grabbarna skulle hålla tvekade jag inte en sekund på sedan han lämnat över ansvaret till Daniel Richardsson, som jag kan intyga är en fruktansvärd tuff rygg att följa på höjd. Sedan gjorde Johan och Marcus helt enligt plan. Till och med en flagga på upploppet och bedriften för fyra år sedan upprepades.
Dubbla stafettguld! Historiskt.
Nio medaljer i längdspåren och varför inte fler på sprintstafett och 3 respektive 5-mil?
Tack för kaffet Charlotte & Marcus!