Det var herrarnas tur att inta Lugnet för 15 kilometer fristil.
Ett rutinerat svenskt lag med medaljchanser på alla fyra vid en lyckad och sådär ”stolpe in” dag.
Johan Olsson var som vanligt rolig att lyssna på häromdagen. Han verkar klok.
På frågan om han är frisk svarar han spontant: Klart jag inte är. Det är man väl aldrig.
Vi borde dricka kaffe och prata om fysiologi och mental hårdhet. Att han klarat att studsa tillbaka så många gånger med den korta tid som han ofta ställs inför i att hinna tillbaka visar på någonting jag tänkte försöka reda ut.
Killen skruvar alltid på perfektion. Och det har fått honom att bli bättre hela tiden.
På presskonferensen fanns det mycket nervositet och ångest i blicken.
Han vann, så klart. Behöver inte gnugga ögonen. I min bok var han en given tvåa eller i alla fall medaljör. Drivet i mördarbacken liknade någon typ av tsunamivåg, det fanns liksom aldrig något dödläge i hans teknik.
Vet inte riktigt hur jag ska förklara det, är på något sätt läskigt hur effektiv som maskin människan kan bli. Här pratar vi en hög nyttjandegrad som det kallas inom fysiologiska termer, vilket innebär att du kan ligga nära ditt maximala syreupptag väldigt länge.
Är det något som just Johan Olsson kan är det att fokusera stenhårt på comeback efter långvarig sjukdom eller skada och göra punktinsatser, det var endast hans sjunde(!) lopp för säsongen.
Han klarar gå in i bubblan i flera månader och bara göra kvalitativa pass som leder mot storform, inte träffa sin och familj som dock stöttar honom till hundra procent. I går fick han betalt i guld igen.
Johan Olsson har gjort oräkneliga timmar träning, så grunden ligger där, principen med att något som byggts upp snabbt också försvinner snabbt. Det innebär alltså omvänt trots hans långa uppehåll i träning försvinner inte förmågan som har tagit oerhört lång tid att bygga. Utan han kan snarare fokusera på hårdare och mer distinkt träning i de perioder kepsen dras ned och siktet blir inställt.
Har ni tid någon gång, se den fantastiska dokumentären som gjorts om honom.
Nu återstår att se ifall han väljer att lägga skidorna på hyllan efter vad som på förhand kallades hans sista mästerskap. Jag lägger mina kort på att han slutar på topp.
Snön var återigen en snackis. Fördel helt klart att gå tidigt och Johans sparsamma tävlande gjorde att han fick en tidig nummerlapp i jämförelse med de största utmanarna som exempelvis Marcus Hellner som jag känner sympati för. Det blev löst och syntes tydligt med blotta ögat att det sög fast ju längre tiden led. Antagligen tappade han bronset och fjärdeplatsen blev ett faktum. Återigen hade vallarna dock lyckats med materialet, snön går dock inte påverka tyvärr.
I dag går damernas stafett. De flesta minns OS, glädjen och Kallas avslutning.
Charlotte Kalla kommer inte att göra samma avslutning den här gången, hon åker andrasträckan i klassisk stil för Sverige och har i uppgift att förhoppningsvis kunna gå ifrån för att skapa förutsättningar för Maria Rydqvist och sista sträckan för spurtstarka Stina Nilsson, som har två silver i dessa mästerskap. Första sträckan tar skrällåkaren Sofia Bleckur hand om. I skrivande stund var det inte klart hur Norge gör vilket är högst relevant, det kommer enligt min uppfattning stå mellan Sverige och Norge.
Och hårt blir det.