Fullt ös melodin Marcus hjälte igen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det gjorde däremot både Norge och alla andra när den svenska herrkvartetten angav tonen. Och precis som vid dubbeljakten häromdagen var det Marcus Hellner som avgjorde när det drog ihop sig.
Men även den här triumfen var frukten av gott lagarbete. Och jag vågar påstå att om det inte börjat snöa när Daniel Rickardsson och Johan Olsson låg i täten, så hade Anders Södergren fått betydligt större ledning. Ändå jobbade framförallt Johan på i snöfallet så att hans motståndare släppte, en efter en.
Ett tag under slutvarvet såg det lite oroande ut när Petter Northug tuggade på och kom allt närmare. Men Marcus var beredd. I precis rätta ögonblicket höjde han farten och var aldrig hotad under slutkilometern.
Nu kan Marcus forsla hem två guldmedaljer till Gällivare, om han nu inte skickar dem till mamma och pappa i Lerdala. För hans del tror jag att det här mästerskapet är över. Med det tuffa program och inte minst mentala ansträngning han haft, har jag svårt att tro att Marcus åker femmilen.
Där har Sverige i stället åtminstone ett par andra åkare som vill blanda sig in i medaljstriden: Johan Olsson och Daniel Rickardsson. Även Anders Södergren kommer säkert att åka avslutningsdagen. Och trots att han är den man mest unnar ett olympiskt guld just på denna distans, så är det frågan om hans träningsbakgrund räcker.
Stafetter och olympiska spel har inte varit någon svensk framgångssaga. Men de fem guld som nu vunnits är inetsade hos svenska skidälskare. Vinsten efter kriget i St Moritz 1948 var förstås en självklarhet med tanke på konkurrensläget. Därefter har gulden kunnat följas via televisionen:
o 1964 i Seefeld där Assar Rönnlund dök upp mellan åskådarleden efter att ha kört ifrån Eero Mäntyranta på slutsträckan.
o 1984 i Sarajevo när Gunde Svan föll i sista backen och satte skrämselhicka på åskådarna.
o Fyra år senare i Calgary, där samme Gunde fick en varning av skidförbundet för att han var ute i spåret och skrek fram "du får vila sen..." en tröttkörd Torgny Mogren till vinst.
o Och nu Vancouver.
En dryg vecka. Så länge hölls bacillerna borta. Och så länge gick det ju bra. Men mot sjukdomar finns ingen bot för elitidrottare. De balanserar ofta på en smal gräns, där deras av hård träning maximalt belastade kroppar gör att risken för bakterier alltid är akut. Och de tvingas vid tävlingar ofta umgås med främmande personer. Bara en sån sak som att ta en prisutdelare i hand...!
Visst kan man väl hålla med dom som säger att det finns värre sjukdomar än det våra svenska skidtjejer råkat ut för i Vancouver; det är ju en lek de håller på med, om än betydelsefull för både dem själva och alla vi som håller tummarna. Men nog måste det kännas bittert att inte få en reell chans när allvaret infinner sig för den som ägnat fyra år från förra OS fram till nu med dubbla träningspass varje dag praktiskt taget året runt, som försakat familj och vänner, jobb och/eller studier och som haft detta enda mål för ögonen.
Jag ömkar lite speciellt för veteranen Anna Olsson. Först fick hon inte, trots att hon kanske är i sitt livs form, chansen att försvara sitt sprintguld från Turin - laguttagningen säger jag dock inget om - och nu blir hennes tilltänkta kompisar i stafettlaget sjuka.
Trots framgångarna i Vancouver bör det fastslås att det var ett skört svenskt damlag som skickades från Sverige. Två stjärnor och inte så mycket mer. Det borde ha funnits ytterligare någon distansåkare med i truppen. Samtidigt blev det stolpe ut för lagledningen med tanke på att både Lina Andersson och Sara Lindborg insjuknade redan före avresan till Kanada och att skidskytten Anna Carin Olofsson inte fick ställa upp på grund av internationella skidförbundets fåniga regler om kravet på så kallade FIS-poäng.