Så tar det slut.
Mästerskapet som ingen visste skulle bli så framgångsrikt som det blev. På längdskidstadion. Där bland Sagan om Ringen träd och berg som skuggor i tv bilden.
Stunderna är många och långa som etsar sig kvar i minnet. Tyvärr även tråkiga historier med dopingfall i Tyskland och Österike.
Förvisso färre än de brukar. Men det förssigår fortfarande alltså en mörk sida även på längdskidor och skidskytte.
Det är en jobbig tanke som får lov att överlappas av de så många lyckade tävlingarna istället.
Jag tänker framförallt på de dubbla stafettgulden, Charlottes åkning och Hellners oerhörda formtopp.
Men mycket tänker jag också på att Johan Olsson och Daniel Richardsson kommer tillbaka och vinner silver respektive bronset på 15 kilometer klassiskt med de skadedrabbade bakgrunderna. Om hur tur i dubbel bemärkelse kan ge två OS-brons i sprint sammanhang.
Svenska skidlaget hade 11 medaljer (2 guld, 5 silver och 5 brons) fram till de avslutande tävlingar över 30 och 50 kilometer fristil i masstart för damer och herrar. Distanser som på förhand skulle passa ett formstarkt och fortfarande hungrigt Sverige.
Men det är ett långt mästerskap och som sig bör så blev både Marcus och Charlotte krassliga. Har aldrig varit med om att någon håller formen och inte blir krasslig, det är oftast tur som avgör om man får behålla den nog länge. Detta på grund av att processer i kroppen prioriterar formfrämjande och inte inflammationsläkande. Till slut tippar det över och när Charlotte ställde sig på startlinjen i lördags så fanns en osäkerhet.
Såklart visade sig den snabbt och hon skulle sluta över 5 minuter efter de tre norskorna Björgen, Johaug och Steira som dominerade detta lopp från start. Det blir så. Extremt tufft om inte kroppen vill på grund av infektion.
Kanske skulle hon stått över, kanske brutit. Med besvikelsen och ilskan hon visade upp efteråt tyder på något utöver en vanlig persons syn på sin prestation. Jag hoppas och vet att hon landar, smälter och ser tillbaka på vad hon verkligen gjorde under detta mästerskap. Men jag vet och känner henne, det tar tid. Hon bokstavligen hatar att det inte går som hon vill.
Det skulle även sluta med att både Emma Wiken och Anna Haag fick visa att de kan åka fort utanför ett stafettlag och slutade 8:a och 11:a
Herrarnas 50 kilometer pratades mycket med all rätt om Ryssland. Om ett lag som ville bevisa mycket på hemmaplan. Förutom att bli den snabbaste 5-milen genom tiderna så hoppades många på svensk medalj även här, men det skulle bli tufft, tight och avgörande i sista backen. Föret med den krispiga ytan gav aldrig någon chans att kunna gå ifrån, och Södergren som åkte sitt sista OS gjorde heroiska försök till trots. Johan Olsson har hög kapacitet men saknar det sista för att slåss om pallplatserna på längre distanser med allt som varit.
Daniel Richardsson låg länge med men fick inte kontakt sista biten. Fina placeringar med alla svenska herrar topp 10, en bra laginsats avslutade mästerskapen
Ryssland knep en trippel och Alexander Legkov fick kliva högst upp välförtjänt före sina landsmän Vylegzhanin och Chernousov. Överlyckliga.
Tack för ett lyckat mästerskap och att vi fick uppleva det största någonsin genom historien. På längdskidstadion.