Nästa gång håller det. Marcus Hellner gjorde ett tappert försök att rycka ifrån framförallt Petter Nortug på femmilen. Daniel Rickardsson försökte också. Även Anders Södergren. Men norrmannen är som en igel och när ingen kunde rycka sönder femmilsfältet var utgången given.
Trots att det inte blev någon svensk medalj under de två avslutande dagarna, kan man säga att svenskarna har all heder av sin insats. Det var dom som såg till att spräcka upp fältet, och även om Marcus Hellner åkte med huvudet under armen, så kanske det - som han sa efter loppet - håller nästa gång.
När Marcus försökte sticka iväg hade han bara ett mål, att vinna. Ifall han positionerat sig ungefär som Northug, utan att dra en meter, är jag övertygad om att han kunnat spurta för medalj. Om än inte för vinst. Det får väl bli hans lärdom inför fortsatta femmilar och för den delen alla lopp med gemensam start.
Apropå femmil och Holmenkollen läste jag i en norsk avisa att till och med Vegard Ulvang, som är ordförande i internationella skidförbundets längdkommitté, vill återgå till traditionen. Det vill säga att vid fortsatta femmilar i Holmenkollen ha individuell start och klassisk åkteknik.
Med alla nymodigheter som präglat längdvärlden de senaste decennierna - sprint, skejt, masstarter, skidbyten; you name it - måste åtminstone något av den ursprungliga längdåkningen bevaras, menar Ulvang i intervjun. Och vad passar då bättre än att göra detta i vad som kan kallas grenens födelseplats. Kanske inte att åka 50 km på ett enda varv, som man gjorde tidigare, men att återgå till individuell start och klassisk teknik vore ett vällovligt försök att just i Holmenkollen återupprätta något av längdåkningens borttappade heder.
Synd bara, för Anders Södergren, att detta inte skedde i år.
Det mesta jag upplevt i publikväg vid ett arrangemang på skidor var i stora backen vid VM i Strbske Pleso 1970. Då kom 150 000 tjecker för att heja fram landsmannen Jiri Raska, som dock inte vann. Det gjorde ryssen Napalkov. Men totalt sett över samtliga VM-dagar i Holmenkollen har det aldrig varit så många åskådare under ett enskilt mästerskap. Åtminstone ett par dagar fanns över 100 000 på plats.
Många av dem övernattade i tält, som brukar vara vanligt vid Kollens femmil, och andra steg upp mitt i natten för att vara ute i tid och hinna upp med tricken till de hållplatser som ligger närmast. Ingen av de norska besökarna kan vara missnöjd med utfallet av tävlingarna: 16 medaljer enbart i längd, varav hälften guld.
En sådan dominans har skidvärlden inte upplevt i modern tid.
Även vi svenskar kan känna oss belåtna, trots ett par dåliga dagar förorsakade av vallningsmissar. Tyvärr innehöll de dagarna några av de distanser där Sveriges bästa medaljchanser fanns. Men medaljserien 2-2-1 i lejonets kula är ungefär vad jag hade förväntat mig i bästa fall, vilket - med tanke på de dåliga dagarna - visar att de övriga dagarna blev bättre än väntat.
Det gäller framförallt de två guldvinsterna, Marcus Hellners i sprint och lagsprinten för damer med Charlotte Kalla och Ida Ingemarsdotter.
Trots Marit Björgens uppvisningar och Petter Northugs magnifika sätt att avväpna konkurrenterna, skulle jag ändå vilja påstå att detta mästerskaps främsta prestation gjordes under öppningsdagen. Marcus Hellners enastående ryck i det som sedan benämns Hellnerbacken kom som en blixt från klar himmel (nåja, det var dimma redan då...) för till och med Petter Northug. Kanske var det därför norrmannen inte kunde låta bli att retas med svensken under mästerskapets fortsättning.
Nu fortsätter skidvintern för elitens del med världscup i Lahtis kommande helg. Säkert en avslagen historia efter allt skidgodis vi fått skåda i Holmenkollen.
Ur lokal synvinkel bjuds det denna vecka på junior-SM i Boden med bland annat medaljsugna ungdomar från Strömnäs GIF. Ett mästerskap för den som vill se framtidens stjärnor.