Veckorna sedan Bruksvallarna har rullat på och många har tävlat varje helg. Gärna så många tävlingar som möjligt för att komma i form. Grejen är väl bara den att det är ett väldigt väldigt tufft sätt att komma i form på. Samtidigt som det är högst väsentligt för att dagen man skippar en tävling kanske är den dag det är en fullträff. En balansgång och ett spel där känna sig själv och sin kropp är det viktigaste. Tävling brukar ses som det bästa sättet, men för att se en helhet med att vara i form så handlar det om så mycket mer. Det är mentalt och det är den totala belastningen som styr det här minst lika mycket som hur många timmar du har i träningsdagboken. När den signalen som vi har en viss hatkärlek till tickar ner och fem sekunder återstår till start så är det nu omöjligt att förändra den fysiska formen. Det betyder att din prestation till 20 procent beror på energitillförsel och till 80 procent på mentala färdigheter. En tanke att ta med sig.
Vissa svarar och andra kör ned sig, det syns i resultatlistan. Höjdpunkterna är såklart hemmastjärnan Sofia Henrikssons niondeplats (!) plats på 10 km klassiskt i världscupen i Davos. En leverans av den kalibern är det längesedan en nykomling fick till på en distanstävling i svenska tävlingsdräkten. Detta bör verkligen göra henne till en kandidat för VM nu, om än 10 km distansen går i fristil så visar hon att kapaciteten att prestera verkligen finns där. Samtidigt gjorde glädjande Jennie Öberg, Piteå Elit, en otroligt fin sprint i Skandinaviska cupen i Norge, där hon överlägset vann kvalet för att sedan sluta tvåa. Självförtroendet växer och det ger såklart ett extra lugn att få några dagar ledigt innan jul. Piteå Elits herrar hade en medioker helg i Norge med några bättre resultat, där Mikael Norberg dock såg ut att ha klivit upp till de pinnhål han normalt står på
Nu ska det bli väldigt intressant att se hur uttagningen inför Tour de ski ser ut. Högst relevant att få köra den för vissa, just för erfarenhet och vana att tävla i världscupcirkusen. För andra relevant just för att bevisa för sig själv att det inte bara kommer handla om Norge i februari. En väldigt populär snackis just nu i skidkretsar, att Norge tar över sporten. Just för att de knipit de mesta av alla pallplatser nu sista veckorna, och risken finns väl alltid. Men att borra ner huvudet och säga att man ska sluta titta på idrotten av den orsaken och att det inte är roligt känns ju lite halvlojt. Någonting gör de rätt, och något fattas eller har bara inte fått ta den tid det krävs hos andra ännu.
Om det inte vänder så är det ju helt klart något som bör ändras i upplägg och tankesätt i andra landslag än Sveriges också.
Timmar är ofta en lätt sak att slänga sig med då det alltid ska fokuseras på att tränar mest blir bäst. Så är inte verkligheten. Vi är individer med olika förutsättningar, vad som passar någon behöver inte passa dig eller mig. Därför bör idrottaren och inte bara tränaren vara medveten om vad som fungerar och vad som händer vid olika träningsupplägg. När och hur stor belastningen ska vara, både i längdspåret och utanför vid givna tillfällen. Och framförallt varför vi gör någonting, glöm aldrig det. Varför någonting ska kunna leda till något annat. Den röda tråden som är så lätt att tappa om man inte tar tag i den.
Det är för avancerat och läggs ner för mycket jobb för att chansa. Det vinner man inga medaljer på.