Min röst skar ihop. Bland granruskor, eldlukt och ångande människor. Rösten men inte ipaden. Inte förrän dag fem. Coachade många vänner uppför de stigningar jag är fullt medveten om kostar sina insatser. Långt ifrån någon trygg miljö eller SVT-soffa. När himlen tycks sjunka mot en, då det inte går att blinka för att ögonlocken frusit fast. Jag har fått se det från sidan nu. Som jag tänkt att jag borde någon gång. Fått reflektera, komma med åsikter och inflikar som jag har ett behov av att göra med det mesta.
Se Charlotte Kalla glänsa på 10 km klassiskt med ben som aldrig tycktes tröttna. Hon adderade ännu ett guld och förblev obesegrad på SM. Att Magdalena Pajala skulle ha två framgångsrika dagar med brons på distansen och silver på sprinten efter stafettguldet kvar trodde hon inte själv då jag lyfte luren efter inledande skiathlon tävling. Mest för att prata om annat. De gör de lätt för mig.
Att inte bli sedd som en reporter i syftet att kräva. Många som skulle vilja ha min roll i mixade zonen. Tacksam för att jag är jag och att mina vänner är mer än skidåkare för mig.
Jag som också skulle bli intervjuad, skapa rubriker. Antar att skriva dem också är en variant av kreativitet.
Mia Eriksson (Piteå Elit) var en person jag verkligen hoppats skulle få ta en individuell medalj igen efter 4:e platsen på skiathlon och 6:e platsen på distansen. Och det slog igenom, på sprinten.
Brons och ett leende som var minst lika stort som Magdalenas silverleende.
Piteå Elits herrar har gjort en väldigt bra vecka. Med placeringar runt topp 10 sträcket visar de att träningen ger resultat och att möjligheterna för det sista klivet upp på pallen inte är långt borta nu. Jämnheten på alla distanser och tekniker är också något som jag vet väger tungt, vilket jag tycker mig se tydligare nu än för ett par år sedan. Jesper Modins comeback på paradgrenen sprint var också en höjdpunkt här i Umeå. Farten finns där och kvalet var inga som helst problem. Kvartsfinalen slutade oturligt nog med ett fall och tävlingen slutade där. Övertygad om att han tar upp den tråden och fortsätter följa den till han är där han vill vara igen. Överst på pallen.
Som arrangör gör Umeå ett väldigt bra jobb. Man har även tur med kylan då den hade ett stadigt grepp runt -14 grader. Men jag vidhåller fortfarande min åsikt om att SM i skidor bör hållas som ett separat mästerskap. Inte mixa det med en massa andra idrotter, de tappar lite av sin glans.
OS är nu mindre än tre veckor bort. Emil Jönsson imponerade på distansloppen och kan ha kört till sig en stafettplats. Daniel Richardsson åkte så fint som bara han kan, tills han åkte fel och tappade guldet på 15 km klassiskt. Marcus Hellner vann två lopp men såg ändå lite fundersam ut på formsvaret. Av det jag sett här så är det såklart många förändringar jag skulle göra i landslaget. Framförallt på damsidan, men jag har inte den makten. Det är få som har. Vi får mest tycka och vara upprörda. Uppladdningsläger i Sieser Alm väntar de berörda och detaljer ska finslipas. Tillika minimera alla risker att bli sjuk. Rickard Grip pratade om vikten av sol. I det håller jag med. Men inte i uttagningen.
Vad som kommer att hända i Sotji är såklart sådant jag spekulerar om dagligen. Nu lämnar jag Umeå och en mörknande skidstadion där tangenterna får tystna för en kort stund.