Den höga höjden (upp mot 1580 meter) knäckte många inte tillräckligt acklimatiserade löpare av världsformat i Davos.
Andra var redan utslagna av sjukdom.
Det svenska landslaget i de vackra schweiziska alperna drabbades dubbelt. Därför blev också lördagens distanstävlingar de sämsta ett landslag iklätt Sveriges tävlingsdräkt gjort i världscupen i mannaminne.
Jag skulle kunna rota reda på alla svenska resultat sedan världscupen blev officiell i början av 1980-talet, men en sådan uppgift har bara akademisk betydelse och kan knappast roa någon.
Framförallt inte mig själv.
Med det täta programmet i världscupen finns det inga längre pauser för att vänja kroppen vid hög höjd. Många kontinentala åkare är födda och bosatta på hög höjd och därmed naturligt anpassade för att deras lungor ska ta upp syre på ett mindre djävulskt ansträngande sätt, än den som kommer från låglandsnivå. För det är ju detta det handlar om, att kunna transportera syret utan alltför stor energiförlust.
Vinnaren Alexey Poltaranin från Kazakstan är förstås en sensation men kanske inte så stor som många vill hävda. Allt sedan 2002 har han tävlat i internationella mästerskap, bland annat med två silvermedaljer i JVM och U23-VM. Han blev 14:e man på 15 km vid OS i fjol och dessutom 5:a i sprint. Är det så att hans gener är bättre anpassade för tävlingar på hög höjd och han har sin dag - så varför inte? Större sensationer har inträffat i världsidrotten. Även inom längdskidåkning.
Om det var nedslagna svenska miner under lördagen, ryckte i stället söndagens sprint - där ju inte höjdproblematiken hinner nå full effekt - upp mungiporna.
Emil Jönsson ser, när han inte sluggar sig fram på ett taktiskt fulländat sätt, ut att ha ett härligt skratt på gång hela tiden. Han verkar nästan leka med konkurrenterna, och alldeles tydligt är formen utmärkt inför Tour de Ski om några veckor. Nu mötte han i kvarten och semifinalen både Petter Northug och Ola Vigen Hattestad och även om dessa har en del kvar till sin bästa nivå, tror jag inte att någon av dem vinner över en formtoppad Jönsson under den här vintern.
Bra också av både Piteå Elits Lina Andersson och Jesper Modin, trots att ingen lyckades avancera från semi. Lina blev för övrigt bästa svenska båda dagarna och knep ett antal poäng i världscupen.
Den svenska cuphelgen i Åsarna blev för övrigt också norrbottniskt präglad. Och framförallt var det en 17-åring vid namn Sofia Henriksson, ursprungligen i Storfors SK, nu tävlande för Strömnäs GIF och pluggande vid skidgymnasiet i Sollefteå, som drog uppmärksamheten till sig.
Under förra vintern sades det många gånger sagts att damernas juniorkull 17-18 år var den mest talangfulla Sverige haft - trots alla stjärnor som fostrats de senaste åren. Nu kom Sofia i den gruppen - och som hon gjorde det!
Hon spöade samtliga i söndagens distanslopp, var dessutom snabbare än alla äldre svenska juniorer. Att hon också kan åka fort på korta distanser visades genom andraplats i sprinten. Kan Sofia behålla eller till och med vässa formen är jag övertygad om att hon tar en plats i den svenska truppen i slutet av januari till junior-VM i Estland.
Sofia har visserligen stått i viss särklass redan som ungdomsåkare (15-16 år) men det är först när konkurrensen trappas upp på detta sätt som framgångarna drar utomståendes blickar till sig.
Jennie Öberg var aldrig samma juniorstjärna som vad Sofia verkar ha förutsättningar till. Ändå tog Jennie både brons och silver i junior-SM. Men det är först i vinter som hennes kapacitet verkar blomma upp mot riktigt intressanta perspektiv. Nu ligger hon i täten av den svenska cupen och även om konkurrensen, med undantaget Kalla förra helgen, mest bestått av svenska åkare så befinner sig Jennie i en angenäm situation inför framtiden.