Dubbla sprintfall - men silver okej
Charlotte Kalla skickar iväg Anna Haag på sista sträckan.
Foto: TOBIAS RÖSTLUND / SCANPIX
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu blev det inte så, vilket öppnar spännande utsikter för det tyska laget i torsdagens stafett. Jag är dock ganska säker på att det svenska laget var rätt komponerat. Anna Olsson hade inte kunnat åka snabbare än Haag. Det enda alternativet hade i så fall varit att skifta sträckor mellan de två svenskorna.
Lagledningen trodde, precis som jag, att Kalla skulle kunna dra ifrån resten av fältet på sina sträckor. Nu gjorde hon inte det, och det är möjligt att det hårda schemat håller på att suga musten ur våra unga talanger. Claudia Nystad, som körde sista sträckan, har lurat Sverige på medaljgodis i spurten tidigare. Vid OS i Turin låg hon långt efter i den stora stafetten halvkilometern före mål men åkte ifatt och upp på silverplats, medan Sverige - som ett tag såg ut att kunna konkurrera om guld - fick nöja sig med att bli fyra.
Med facit i hand var förstås valet av Teodor Peterson som partner till Marcus Hellner olyckligt. Teodor har uppenbarligen tappat den fina form han haft tidigare i vinter, och det hjälpte inte att Marcus gjorde heroiska insatser på sina två avslutande sträckor. Kanske hade Jesper Modin varit att föredra, inte minst eftersom han är betydligt bättre distansåkare än Teodor. Även med Johan Olsson i laget hade det blivit final.
Men guldchansen försvann med detsamma Emil Jönsson lämnade återbud. Hans öroninflammation spökade nog redan i det individuella loppet. Synd. Två medaljer åt pipan.
Saknaden efter en frisk och vältränad Lina Andersson är stor i Whistler. Med en vältrimmad Lina på startsträckan hade Sverige seglat upp som favorit i damstafetten på torsdag.
Nu är frågan vad förbundskaptenen Magnus Ingesson vågar välja. Möjligen har han redan gjort sitt val - annars handlar det om han ska ta någon ur den trupp som finns på plats i OS eller om han, som vissa förespråkar, ska övertala skidskytten Anna Carin Olofsson att stanna kvar för att åka tredje sträckan. Om vi bortser från Anna Carin tills vidare, så är Kalla, Haag och Anna Olsson givna i laget. De kvarvarande är Britta Johansson Norgren, Ida Ingemarsdotter och Magdalena Pajala. Det är den trion som ska jämföras med Anna Carin.
Varken Britta (framförallt) eller Ida hade någon lycka med sig på den klassiska delen i dubbeljakten. Återstår i dessa sammanhang orutinerade Magdalena från Piteå Elit - vågar Magnus sätta henne på första eller andra sträckan? Det är mot Anna Carins rutin Magdalena ska vägas och jag är inte säker på att det utfaller till skidskyttens fördel.
Senast Anna Carin tävlade i vanlig längdlöpning var vid Sverigecupen i Östersund för halvdussinet år sedan. Hon hade då representerat Sverige i traditionell längd vid OS 2002, där hon som bäst blev 30:e. Anna Carins åkstyrka var säkert inte sämre då än i dag, men i Östersund blev hon femma och knappt halvminuten besegrad i ett lopp där det svenska motståndet var betydligt sämre än vad det är nu. Jag skulle tro att Anna Carin blir frånåkt av exempelvis Charlotte Kalla med 40-45 sekunder på en halvmil.
En jämförelse kan göras med Magdalena Forsberg. Hon övertalades att hoppa in i det svenska stafettlaget vid OS i Nagano 1998. Då stod Magda i princip på toppen av sin karriär i skidskytte, åkte fortare än alla konkurrenter i grenen - men på sin stafettsträcka (den tredje) i OS blev Magdalena bara 8:a... Det är förmodligen vad Anna Carin kan prestera. Och det är med den bakgrunden Ingesson ska ställa en specialist som Magdalena Pajala (eller Ida Ingemarsdotter) mot en aktiv hämtad från ett annat läger och med, trots framgångar där, svårbedömd kapacitet.