Om vi nu på herrsidan kan kalla det för det längre.
För 8 år sedan när Björn Lind tog sprintguld i Turin låg åktiden på 1 minut mindre per heat.
1 minut är mycket procentuellt och man balanserar just nu på vad sprintåkarna mäktar med för att klassas som just sprint.
Detta gynnar såklart de traditionella åkarna ännu mer vilket såklart inte ska tolkas i negativ bemärkelse men jag anser ändå att FIS måste se över detta redan till nästa säsong om vi vill ha kvar det snabba och tvära med spektakulära inslag.
Det handlar om muskelfibrer och fysiologi och går distansen över 2000 meter snart så vore det olagligt att inte kalla det medeldistans.
En märklig dag skulle skrivas som nr 2 i längdkalendern under OS i Sotji. Märklig och fantastiskt med två medaljer i form av silver och brons till Teodor Peterson och Emil Jönsson.
Våra största sprintfantomer och otroliga taktiker bägge två.
Damerna inledde och 3 av svenskorna kvalade in till kvartsfinaler, Hanna Eriksson ramlade bort sina chanser i kvalet. Ida Ingemarsdotter åkte stabilt och lyckades på tid ta sig till final. Britta Johansson-Norgren orkade inte i kvartsfinalen och har inte alls övertygat sin OS plats hittills.
Den som skulle överraska positivt var inte helt oväntat den unga Malungtjejen Stina Nilsson som såg väldigt lätt u t i kvartsfinal men fick en tyngre resa i semifinalen. Hon visar att svensk damsprint har en framtid och den här tävlingen gissar jag att hon fick se och lära mycket. Ida hade tyvärr aldrig riktigt krafterna att utmana om medaljerna i finalen och slutade 5:a.
Herrarnas tävlingar skulle som beskrivet bli en annorlunda historia. Calle Halfvarsson kvalade vidare i den tuffa distansen över 1800 meter efter en tung magsjuka för bara några dagar sedan, men mäktade inte med en kvartsfinal och åkte ut.
Istället klev Marcus Hellner med en fantastisk fin form som bevisat fram. På en distans han för 1 vecka sedan inte kvalade vidare från, gick han nu till OS final.
Galet tänkte jag för en stund, på en idrottshistorelektion som fick halva min uppmärksamhet. Ipaden resten. Det här är idrottshistoria i sitt sanna jag, hur det svänger stort och hur det kom att urarta.
Tillsammans stod han på startlinjen med Emil Jönsson och Teodor Petersson. Tyckte mig ana oråd då Emil väljer att tjuvstarta och ser ut att ha gjort det med flit för att få mer vila.
Mycket riktigt stumnar han helt och hållet och verkar helt rökt i första backen. Alltså rökt likt Jörgen Brink i VM. Fick nog känna av höjden, i en kombination av stresspåslag och adrenalinöversvämning tror jag. Teodor lade sig långt fram för att undvika strul och visar sig lyckosam då han och Ola Vigen Hattestad först utför den sista riktiga nedförsbacken klarar kraschen Hellner, Ustiugov och Gloerssen hamnar i.
Detta öppnade ironiskt nog upp för Emil som helt plötsligt låg 3:a i loppet och åkte tills det svartnade för ögonen över mållinjen. Som bronsmedaljör.
Att åka sig till en medalj på det sättet Emil gjorde ska klassas lika högt. Han fick det för lång och trogen tjänst som någon klipsk människa sade. Sprint förblir sprint där det mesta händer. Eller, medeldistans i min värld.