Mitt namn är David Hedlund. Några känner till mig, andra inte. Vissa undrar varför jag skriver, varför jag slutade åka skidor och många frågar varför jag bor i Stockholm och inte i Piteå.
Min relation till längskidor sträcker sig 15 år tillbaka i tiden. Då var skidorna det värsta jag visste. Jag var inte ens med på alla idrottslektioner vintertid då jag inte kunde förstå varför det skulle vara nödvändigt att göra något som var jobbigare än hockey och fotboll.
Men så kom dagen som skulle ändra min uppväxt, vi fick lov att ställa upp i en skoltävling. Jag slutade av någon märklig anledning tvåa i tävlingen. Och sen den dagen hade det fram till ifjol inte gått en dag utan att jag hade något med skidor att göra, knappt en halv sådan.
Jag var fast, tillika fast besluten att bli bäst. Allt vad det innebär har jag fått lära mig på vägen. Den väg som varit lång, inte alls rak och högst oklar andra gånger.
Men likväl har den alltid funnits där, vägen. Jag brukar ibland flyta iväg med tankarna, i hur många timmar jag varit själv där ute i skogen. Det som folk inte riktigt greppar. Det som få kan prata med en om. Där när en gång blev tusentals. Istället för soffan. Istället för allt, verkligen allt annat. Nu blickar jag tillbaka på en lång och på många sätt framgångsrik karriär inom skidåkningen. Jag avslutade den våren 2012 i Piteå Elit med SM-stafett.
Den räckte långt, även om inte så långt som jag hoppades på som vilsen 13-åring. Men fortfarande nog långt för att sitta här idag, med pennan och intresset för att förmedla om det som nu börjat bli en ännu större idrott. På det sätt som jag helst känner för, via ord. Det känns stort, roligt och spännande att få axla en sådan tjänst i ett så stort skiddistrikt som Norrbotten. Där Frille har hållit folket uppdaterat under en lång och fin tid.
Säsongen 2013/2014 närmar sig. För många kommer detta år bli deras peak, för andra kommer resultat att utebli och drömmar om ett stort mästerskap få hänga kvar där i horisonten.
Jesper Modin är verkligen på gång igen, har haft en sommar med stegrande träning är piggare och svarar ordentligt på de alltjämt flera och längre passen. Jag hoppas och tror att han har flytet att hitta rätt i tävlandet här under vårkanten.
OS är många av åkarnas mål under denna vinter. I februari är det dags igen, lite svårt att greppa att det redan är fyra år sedan de svenska historiska insatserna. Men innan dess så ska det sållas och tävlas på svensk mark, först ut är Piteå med BDX-sprinten i morgon lördag.
Helgen 22–24 november är det dags för första riktiga traditionella tävlingarna i Sverige. Som vanligt är det mycket förhoppningar och nerver som står på spel, och de som behärskar detta med ett lugn är ofta de som brukar lyckas.
Det är fördel Piteå i och med det tidiga genrepet. Har fått rapporter om ett friskt och skadeförskonat Piteå Elit. Där lägerdagarna har varvats med väldigt bra egen träning. Inför stundande OS-säsong så tycks alla ha höjt sig minst ett pinnhål och träningsupplägget har justerats litegrann hos vissa, vilket jag ser fram emot att se resultat av.
Det är kontinuiteten som är ack så viktig att få in i detta skede på säsongen, att inte behöva bryta träningen. Att få vara frisk.
Sedan står de där, en ofta kall morgon med lätt snöbrist i november. Klockan tickar ner mot en starttid man pluggat in i huvudet och allt tycks stanna för en kort stund, innan man finner sig själv i ögonblicket. Och träningen som bedrivits hela sommaren och hela hösten sätts på prov.