DM-derbyt mellan tabellettan i division tre och tabellettan i division två blev aldrig någon match. När båda lagen av olika anledningar sprang ut utan några av sina tyngre kort visade det sig att Piteå var alltför överlägset. Hemmingsmark tvingades ställa utespelartalangen Niklas Nilsson mellan stolparna och han gjorde ingen dålig match. Ändå var känslan att PIF kunnat producera tvåsiffrigt om man inte valt tomgång under matchens sista tjugo minuter.
PIF-tränaren Leffe Strand var lite moloken efter matchen. Leffe gormade om överfall och att matchen som väntat kostat ett par skador. Ledare i Hemmingsmark gormade också, men mest under matchen. Där handlade det mesta om gormet kring att alla byaklubbar liknar PIF vid ett rovdjur och att rovdjurshatet växer. Grunden för ”hatet” är förstås PIF:s ovilja att lätta på den klausul som säger att de tidigare kontrakterade PIF-spelarna, tillika Hemmingsmarksprodukterna, Peder och Christoffer Nilsson inte tillåts spela tävlingsmatcher mellan lagen under den tid som grabbarna egentligen – enligt det påskrivna kontraktet – borde ha ägnat sitt bollsparkande i Piteå IF.
Om vi struntar i allt gormande kring brutna påskrivna kontrakt och dess följder fanns lite fotbollsgodis i matchen. Det unga PIF-gänget har utvecklats enormt senaste året och jag vill bestämt hävda att ingen rödvit upplaga någonsin rullat boll bättre än den här talangfulla upplagen. Några årgångar har vid en direkt jämförelse ägt en större slagstyrka, men om Leif Strandh och Martin Eriksson får jobba ostört med materialet i ett par år kommer gänget garanterat att avancera något snäpp ytterligare i seriesystemet. Och sett ur det perspektivet vore det ju synd om tänket kring ”rovdjurshatet” skulle stoppa unga talanger från byaklubbarna att välja utveckling under Strandh&co i PIF.
Apropå nyblivne 90-åringen PIF och stadens hockeyprodukter bör det nämnas så här i Stanley Cup-tider att föreningen faktiskt borde sträcka på sig lite extra. Vi vet ju det där om Stefan Perssons fyra Stanley Cup-ringar och att Tomas Holmström, som visade vägen för sitt Detroit i andra finalen i går natt, är på väg att spela hem lika många.
Men att Piteå IF är den förening i landet som sett mest svenska spelare i Stanley Cup-finaler är något som borde ristas in i sten. Persson fem, Holmström fyra, Lasse Lindgren och Mikael Renberg var sin.
Modo fick sin dokumentär ”Heart Of Hockey” och jag måste erkänna att jag hyser viss kärlek till Nolaskogsklubben. Dock var det lite patetiskt att höra vissa av grabbarna berätta om sin kärlek till klubben i programmet. Niklas Sundström valde exempelvis spel i Milano under NHL-lockouten, den säsong Modo verkligen skulle visa vart hockeyskåpet skulle stå. Och Ånge-Påhlsson, som satt där på Ö-viksbryggan, drog till Göteborg och blev svensk mästare i Frölunda samma säsong.
Det är högst troligt att Holmström kommer hem i sommar med ring nummer fyra. Hans Detroit har kopplat greppet. Kommer den stora Stanley Cup-bucklan till Piteå på återbesök i är det nog på sin plats att kommunens PR-ansvariga lyfter fram det unika i att föreningen Piteå IF är överlägset Sverigebäst på att fostra hårdingar som tar sig till NHL-final. I sig värt en alldeles egen dokumentär.
Till sist ...
... bjöd ett av de större spelbolagen 2,10 på att Henrik Larsson skulle finnas med i den svenska elva som startar i EM. Samma bolag bjöd också 3,00 på att Johan Elmander inte skulle starta i första matchen. Kan vara värt att pröva ett par tior på den dubbeln till 6,20.