Det genrepet hade guldsmak
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är i varje fall inget fel på deras form. Kan de sedan vässa den ytterligare den här veckan, vore det väl sjutton om de inte åtminstone ska kunna kliva upp på någon av de olympiska pallarna.
De har dessutom mer än en möjlighet var:
n Kalla framförallt på sin paraddistans 10 km med fri åkteknik. Som den näst bästa ser jag lagsprinten, i varje fall om Hanna Falks skadesymptom visar sig vara bara symptom. Den tredje medaljchansen finns i stafett och dessutom ska nog inte Tärendös stolthet räknas bort i den dubbla jaktstarten.
n Emil Jönssons framfart i Canmore var bland det väldigaste man skådat i sprintlopp. Han hade kunnat vinna med tio sekunder ifall han stått på över hela upploppet. Ole Vigen Hattestad kommer i varje fall att bjudas motstånd. Emil är också given medaljkandidat i lagsprint, där Marcus Hellner blir den andra parten. Sen är det inte alls otänkbart - beroende på sjukdomsläget - att Emil får åka en sträcka i stafett.
Det sistnämnda hoppas jag dock inte på. Det skulle försvaga det svenska laget. Frågetecknet som tidigare funnits för Anders Södergren kvarstår visserligen efter loppet i Canmore. Men han visade betydligt bättre sting i åkningen än vid SM i Piteå och är uppenbarligen på väg mot gammal, god form. Om han sen hinner ifatt sitt bästa jag under dagarna fram till OS-stafetten är knappast troligt. Men en Södergren i 95-procentig form är bättre än att stoppa in någon annan på tredje sträckan i ett lag som annars ska bestå av Rickardsson, Olsson och Hellner.
Marcus Hellners möjligheter till OS-guld på 15 km flagnade måhända något efter insatsen i Canmore. Men det är svårt att exakt veta hur brutal träning olika aktiva ägnat sig åt en vecka innan det brakar loss i Whistlers OS-spår. Det verkade i varje fall som om italienarna släppt något på hårdkörningen av breddinsatsen på 15 km att döma.
Hellner var dock endast elva sekunder från prispallen och med tanke på den oerhört tunga banan - OS-slingorna, framförallt sprinten, rapporteras vara något lättare - var det en fullt godkänd insats.
Dessutom ska man, som skrivet, ta ett genrep för vad det är.
Magdalena Pajala gjorde som sexa en utmärkt prolog i Canmore. Det är samma kvalinsats som vid världscupen i Otepää, då hon definitivt blev tilldelad sin OS-biljett.
Sen lyckades inte Magda avancera från en tuff kvartsfinal. Hon såg, av TV-bilderna att döma, ut lite avvaktande i det avgörande skede då det gällde att skaffa sig position. Ändå var hon efter frenetisk stakning ytterst nära att nå ända fram på upploppet. Det visar att den styrka hon visade vid SM i Piteå är intakt.
Nu har vi förstås ingen rätt att kräva att Magdalena Pajala ska konkurrera bland de främsta när det blir olympisk sprint. Hon är mycket med för att se och lära. Ett första mål för Magda blir att klara kvalet. Och det tror jag att hon gör. Skulle hon sen få skaplig lottning i kvartsfinalen är en semifinalplats mycket tänkbar.
Äkta paret Anna och Johan Olsson gav var sitt glädjande besked i Canmore. Johan genom att - visserligen i något begränsad konkurrens - ta sin bästa placering i ett fristilslopp. Anna genom att bli trea i sprintkvalet.
Det sistnämnda var en extra hoppfull insats med tanke på den traditionella stafetten. Men olympiska mästarinnan Anna är också ett gott alternativ som lagkamrat till Charlotte Kalla, ifall Hanna Falk inte skulle kunna åka lagsprinten.
Dessutom är Anna att räkna med i den individuella sprinten när hon nu börjar hitta formen efter många skade- och förkylningsproblem. Hade hon inte klantat till det i sin kvartsfinal, skulle hon liksom pålitliga klubbkamraten Ida Ingemarsdotter ha aspirerat på en pallplats.
Sprintgrenarna kan, precis som i Turin för fyra år sedan, bli Sveriges trumfkort när det nu snart drar ihop sig.