Vart man börjar en sån här text är oklart. Finns nog ingen riktig början, för mycket att skriva. För lite plats.
Att hon gör det igen är bara overkligt. För två år sedan skulle hon aldrig varit med i spekulationer kring en mästerskapsmedalj på 10kilometer klassiskt.
Men efter uppsvinget i slutet av förra säsongen så är det som jag nämnt tidigare en helt annan skidåkning hon bjuder på. Hon Charlotte Kalla.
Som får så många att dra på mungiporna i ett alltför grått februari–Sverige.
Det var aldrig något snack om saken. Silvermedaljen kändes nåbar men långt ifrån säker. Åt Justina Kowalczyk skulle inte mycket finnas att göra, guldmedaljen var vigd åt henne direkt vid första mellantid.
Då ska tilläggas att hon tog den med bruten fot(!)
Men på det sätt Charlotte lyckas lägga upp loppet imponeras jag otroligt mycket av, hur hon håller ihop det och aldrig har någon svacka, förutom ett par kilometer mitt i, var avgörande. I ett tungt före som absolut inte heller passat henne för ett par år sedan, åker hon nu stort och med kraft. På det sättet vann hon ett silver till!
Hur nervös jag är under dessa lopp är en historia i sig. Såg de sista i skolan, bland matlåda och ipad nervöst vandrandes. Folk undrar nog.
Men de får folk göra, för har man vänner som åker OS så känns det. Det känns från långt ner i magen.
Ny dag och nya chanser på medaljer var det redan på herrarnas 15 kilometer klassisk stil under fredagen. Ännu ett lopp som gick i varmt före och tryggheten i vallarteamet efter Charlottes lopp var det inga problem med. Fina skidor utmärkte samtliga svenskar.
Cologna startade 30 sekunder efter Olsson och kom ikapp med en kilometer kvar, vid det här läget visste Olsson att det skulle räcka till medalj om man hängde honom i rygg hela vägen in. Det gjorde han, bragdmedaljören som haft en krokig väg in i mästerskapet. Revbensskada och sjukdom har gjort att han inte kunnat tävla på snart två månader, att sedan komma tillbaka och då knipa ett silver på ett OS är svårförstått.
Men mest glad skulle jag och många med mig bli i slutet av detta lopp. Då Daniel Richardsson legat runt 25 sekunder efter täten vid åtta kilometerspasseringen trodde nog många att han var borträknad från topplaceringarna. Men då han fortsatt köra på med enligt mig, den mest estetiskt finaste klassiska åkning som någon åker så började han knapra in på Iivo Niskanen som hade greppet om bronsmedaljen. Vid 14,6 kilometerspasseringen var Daniel fortfarande efter med 1,6 sekunder och klockan tickade obehagligt fort när han vek in på upploppet men kastade sig över mållinjen med 0,2 sekunder tillgodo på Niskanen.
Men har Cologna och Olsson haft det tufft så vet jag inte vad man ska kalla Daniels väg in till detta mästerskap. I somras miste han en släkting i en olycka och med detta skadade han även korsband och ledband i knäet. Han har alltid haft stolpe ut.
Han har inte haft någon individuell mästerskapsmedalj innan idag. VM 2011 hade han formen, men inte skidorna för det. 2014 skulle han få betalt för allt. I form av ett OS brons.
Glömmer aldrig vårat träningsläger på Kreta, då han räckte mig ett äpple efter jag inte ätit på åtta timmar. Hur han brydde sig, kom med råd och var sådär som man vill att en vän ska vara.
Har jag inte varit blödig under detta mästerskap än, så är jag det nu. Det finns ingen jag unnade den där medaljen som Daniel.
Herrlaget inför söndagen är fruktansvärt stabilt. Idag var förutom medaljörerna Hellner på 10:e plats och Lars Nelson 15:e.
Bådar fortsatt för glans i Ryssland.