Många hade det nog på känn. Ingen kunde veta det. Förutom just hon, tjejen jag skrivit om bra många gånger nu. Tack och lov har vi umgåtts fler gånger ändå.
Ska göra mitt bästa för att förklara den här dagen. När snön tog ett all mer stadigt grepp om Lugnet, som inte gjorde skäl för namnet. Ingen aning vad som hade passat bättre men långt ifrån lugnt var det i alla fall.
Åkningen, skidorna, ansiktet stämde överens med verkligheten, och att jag fick skrika mig hes med endast två chanser att se henne.
Positionen var om möjligt än mer aggressiv och stavarna gick verkligen i en sån där perfekt pendel som man sällan får uppleva. Arbetsekonomin var återigen på topp. Undra vad kritikerna säger nu?
Var det fel taktik att åka sitt eget lopp och gå hårdare där det fungerade bra? Med egna ord beskrev Charlotte till ett otroligt bra och moget valt försvar att hon hade varit helt sänkt i benen vid Dalastugan och det är ett tecken på att hon lyckades få ut allt hela vägen och bevisar att loppet höll världsklass oavsett väder eller inte.
Det träffades och det andades djupt med frekvens hos henne idag. Med ett tidigt startnummer och några kilometer utan att den sega nysnön satt sig för mycket i spåren. Fördel redan där.
Men det är ingen ide att försöka bryta isär om att Charlotte hade vunnit oavsett ifall norskorna fått gå tidigare eller samtidigt. Det framgick kanske inte i rutan men hon var en bättre skidåkare än dem idag. Oavsett om de hade tuffare förhållanden i snön, eller om de hade sämre vallning.
Skidor handlar om före, om fysik, om mental styrka och material. Är inte alla de bitarna på plats, så blir det inga medaljer. Det vinklas redan i mediacentrum som jag framöver kommer kalla hybrisrummet. Där enda uppgiften för många verkar vara att stressa ut någon nyhet innan den har hänt. Typ.
Aldrig gillat det, utan alltid föredragit kvalitet och kunskap. Håller mig i bakgrunden, lyssnar mest och vet tack och lov otroligt mycket mer än vad andra någonsin kommer göra. Det gör liksom det här ”jobbet” väldigt lätt.
10 000 timmars regeln som bevisar och betalar tillbaka på många sätt nu. Blir bra på det vi gör nog mycket.
Två amerikanskor satt på varsin sida om Charlotte på presskonferensen, där jag fick chansen att gratulera henne med ögonen. Hon förstod.
Lite av en skräll att det var just dem två som satt där, och lika förvånad som media tycktes vara. Lika glad var Jessica Diggins och Gregg Caitlin.
De berättade på ett sätt som det bara går att göra med amerikansk accent om hur Charlotte varit förebild för dem genom åren och att nu vara tvåa och trea var ”big dream coming through”
Tänk att det kan bli så, att en persons segermarginal i ett världsmästerskap (40 sekunder) är mer i tid än vad man hinner träffas nuförtiden.
Glad att få uppleva det här. Det börjar tömma mitt ordförråd nu, ungefär lika mycket som åkarnas kolhydratsförråd tömts de sista intensiva dagarna här.
Charlotte har nu varit bäst i världen två gånger på den här distansen 10 kilometer fristil. I både OS och på VM har hon lyckats träffa det där flyktiga ordet form på bästa tänkbara sätt. En gång fick hon vara bäst på distansen på hemmaplan. Det var idag. Mina tårar har inte kommit ännu, när och om vet jag inte. Antagligen när jag lägger ned pennan för ikväll. När jag lyfter blicken mot prispallen på stora torget i Falun.