Stafett idag igen. Ett lag, fyra åkare och ett slutgiltigt utgångsläge baserat på allas prestation. Det gick långt, som väntat. Johan stack ut igen, på ett förbaskat imponerande sätt ställde han av alla efter att först ha behövt gå ikapp 20 sekunder. I den där mördarbacken folk hänger omkring i om dagarna. Som ett landmärke.
Marcus Hellner såg inte lika fräsch ut som häromdagen. Trots fin position så fick han inte det riktigt att stämma och det avgjordes nog där, då Petter Northug fick några sekunder till godo på Calle Halfvarsson som spelade alla sina kort rätt, så långt det var möjligt. Han gjorde allt som gick. Att säga att Calle skulle varit först in på upploppet är lätt, vad det hade kostat honom i procent är svårare att säga. Det var det sista jag pratade om igår. Att gå för guld och inte ha de där sista om än så kanske bara 0,5 procent, på sin sida, i ett redan underläge, fysiskt vid spurt är hårt. Petter Northug har med ögat en lite högre anaerob förmåga och för tillfället verkar hans återhämtning fungera lite bättre än just Halfvarssons.
Så avgjordes herrarnas stafett helt enkelt.
Att Petter var först i hästskon var ingen slump, om än det kan verka så vid första anblick.
Hans muskler buffrar energi snabbare, det handlar om kontraktionshastighet framförallt. Petter hade kunnat fortsätta bra mycket längre med samma frekvens än vad upploppet krävde av att bedöma de sista meterna, lika väl syntes med ögat att Calle inte kunnat göra det.
Men ett silver(!) efter mycket fina sträckor, då framförallt av fantomen Johan Olsson. Börjar bli bortskämd att skriva om medaljer.
Till dem som klagar och dömer ut våra svenska promotörer i VM spåren för att de är sekunder bakom de bästa i världen: Snälla, snälla ni, läs på först!
Det blir trovärdigare och helt plötsligt intressant att läsa era flöden på sociala medier då.
Lördag är en stor dag som jag får lov att återkomma till, på ett ingående plan.
Det är liksom det sista nu, lite som att krama ur en disktrasa. Efter följer vila. För många är det en morot, då anspänningen varit lång och prövande. Tror vi får se en aggressiv Charlotte Kalla åka ur vårt synfält i mördarbacken, på jakt efter den ädlaste av valörer.
På en distans hon för två år sedan på förhand skulle vara uträknad på. Nu kan hon gå för knock out, i ett läge där både Therese Johaug och Marit Björgen visat sig från en mänsklig sida.
Finns delar i den så omnämnda mördarbacken där jag anser att hon kan vinna mycket på att ligga i och få med farten. Fina åkpartier som inte är alltför branta och därmed passar hennes numera väldigt energisnåla klassiska teknik.
Jag vet att hon värderar individuella VM guldet på 10 km fristil enormt högt. Men hamnar hon däruppe på pallen i dag så är det ett guld hon kommer minnas med ståpäls ala Gunde Svan.
Varför inte guld på lördag också tänkte jag idag när jag och Charlotte pratade om livet i Falun från olika vinklar, krönikör vs världskänd skidåkare.
Samtidigt som vi vandrade vidare i en folkström på Lugnet som lät henne vara privat, lät oss prata vidare.
Hur glad och tacksam hon var, för att folk förstår, att hon kan röra sig fritt. Innan vi sa hejdå såg jag det jag ville se i hennes ögon igen.
Det är på knock out hon ska vinna i dag.