Idag kliver Tre Kronor in i andra hemma-VM i följd. Många brukar följa gruppspelet med en axelryckning, men skulle Sverige vara med i matchen när det vankas kvartsfinaler brukar publiksiffrorna framför TV-apparaterna rusa markant i höjden för att senare slå i taket om det blir semifinal eller rent av final.
Årets Kronor är klart sämre än fjolårets som åkte ur mot Tjeckien i kvartsfinalen. I alla fall på pappret, men där avgörs ju som tur är inga inga matcher. Kronornas chans ligger i den största av svenska fördelar. Den att slå ur underläge. Förra våren satsade förbundskaptenen Pär Mårts på en uppställning där han verkade tro att hans lag skulle dominera matcherna kraftigt. Kronorna presterade inget defensivspel värt namnet och till slut straffade det sig mot rutinerade drivna NHL-tjecker.
Den här gången ser Tre Kronor inga namn som Henrik Zetterberg, Johan Franzén, Daniel Alfredsson, Nicklas Bäckström, Niklas Kronwall eller Erik Karlsson. Det är bara snipern Loui Eriksson och kanske också backarna Henrik Tallinder och Erik Gustafsson som i mina ögon betraktas som förstärkningar från NHL. Förutom målvakten Jacob Markström förstås. Den killen är på god väg att spela till sig stjärnstatus i NHL. En matchvinnarmålvakt värd namnet och formen tycks sitta där. Såg en match i matchen förra veckan där Markström vann med sitt Florida mot New York Rangers Henrik Lundkvist.
Mårts och hemmapubliken kan alltid hoppas på respass ur Stanley Cup-slutspelet för Ottawa, Washington, Vancouver eller Detroit. Då förändras förutsättningarna en hel del för Tre Kronor och gänget kring Mårts över en natt. Så här strax före första nedsläpp finner jag det mest intressant att se om landets mest hajpade spelare, Gabriel Landeskog, kan övertyga om sin storhet. Han har i alla fall lyckats dölja den väl i Djurgården i allsvenskan och i förra årets VM-turnering. Andra kort som förvånansvärt nog gavs chansen före vassa NHL-spelare eller andra inhemska lirare är Andreas Jämtin, Daniel Rahimi och Tobias Viklund.
Det här med lagbyggen är sällan enkelt och en som bevisligen lyckats halvdussinet år i följd är Skellefteås Lasse Johansson. I dagsläget står han med tre backar ur gulduppsättningen. Varken Sevc, Erik Andersson, Petter Granberg, John Klingberg eller Tomas Skoogs kan ses som Skellefteåspelare längre, men känner jag Munksundsjohansson rätt är han knappast orolig. Ni minns väl den där våren när Fredrik Lindgren, Erik Andersson och Tobias Viklund värvades till andra klubbar. In kom istället Pavel Skrbek och juniortrion David Rundblad, Adam Larsson och Tim Erixon. Rätt som det är uppgraderas Skellefteå den här gången också. Ett tips i sammanhanget. Lägg namnet Sebastian Aho på minnet!
Piteås sportchef Patric Jonsson och klubbchef Stefan Hedlund bygger också vidare. Hittills har dock "bara" ett par starka byggklossar bytts ut mot andra. Even-Steven! Det viktigaste för Piteå just nu är att klasspelarna Joakim Högberg och Daniel Olofsson fortsätter. Blir det så har klubben goda möjligheter att utmana hårdsatsande klubbar i kvalserien nästa vår också.