Britta Johansson-Norgren kom in i det här världsmästerskapet som den fula ankungen; ur form, utan självförtroende, som sista vald reserv.
Efter sin VM-premiär blev hon, iförd silverhuva, höjd till Holmenkollens toppar som räddaren av Sveriges fjärde medalj i detta mästerskap.
Jag spekulerade i går om att den inledande svenska trion kunde ha matchat Norge fram till en duell mellan Björgen och Kalla på sista sträckan. Men det var under förutsättning att Anna Haag skulle ha åkt som vid OS i fjol - det gjorde hon inte - och att Maria Rydqvist på tredje sträckan skulle ha uppträtt liks starkt som när hon i den dubbla jaktstarten i årets VM vann över den norska tredjesträckans Steira.
Men Maria tvingades kasta in handduken. Och då var förstås alla guldchanser borta. Alla möjligheter till silver också, trodde man.
Här kom Britta Johansson-Norgren in i bilden, som reserv. Den snart 28-åriga uppländskan från Bälinge - som först flyttade till Stockviks IF och nu tävlar för Sollefteå SK - gjorde en historisk insats, som vid det här laget vevats fram och tillbaka i den svenska televisionen många gånger. Och som kommer att visas igen.
12-13 sekunder hade Britta tappat mot finska stafetträven Roponen efter ungefär halva sträckan. I det läget trodde åtminstone jag, och säkert många andra, att silvret var kört och att Sverige trots Kalla på slutet skulle kunna få svårt att klara bronsmedaljen. Det var då den naturaliserade ångermanländskan visade att hon både hade åkt smart - "lika bra att släppa iväg Roponen en bit i stället för att dra på sig massor av mjölksyra" - och att hon hade krafter kvar. Så ut ur den vid det här laget traditionella Kollendimman stakade Britta nära nog som en segrarinna.
Den silvermedaljen kändes sannerligen som guld.
Och, nästan lika bra, när Charlotte Kalla forsade in mot andraplatsen började solen flöda över den jublande arenan. Jublande i första hand för Norges seger, men det kändes nästan som om en stor andel av ovationerna riktades mot grannen i öster.
Historisk insats. Så var det. Inte sedan trion Britt Strandberg, Toini Gustafsson, Barbro Martinsson - då handlade det om tre sträckor - vann silver vid OS 1968 har svenska stafettdamer stått så här högt på prispallen i ett internationellt skidmästerskap. 43 långa år.
Jag är övertygad om att det blir betydligt kortare tid till nästa besök, varför inte redan till VM i Val di Fiemme 2013? Till OS i Ryssland 2014? Och framförallt till vårt eget hemma-VM i Falun 2015?
Sverige hade i går det absolut yngsta laget bland de bästa nationerna och vi har dessutom ett knippe unga talanger som vill komma in och ta upp kampen om en plats. I år är det Ida Ingemarsdotter och Maria Rydqvist som blommat upp till tidigare icke anad storhet. Bakom dem som ytterligare komplement till självskrivna paret Kalla/Haag finns förmågor som Brodin, Falk, Lisa Larsen, Lindborg, Pajala, Öberg - det är bara att räkna upp dem - och från juniorleden ytterligare något halvdussin med Sofia Henriksson från Storfors som det senaste fyndet.
På herrsidan behöver vi inte gå lika långt tillbaka för att hitta vackra framgångar i stafett; det räcker med ett år och OS-triumfen i Vancouver.
Då åkte i tur och ordning Daniel Rickardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner. Efter debaclet på 15 km häromdagen är de revanschsugna så det bara stänker om det. Och eftersom vi nu under två dagars tid kunnat konstatera att våra vallare är precis lika bra som några andra nationers - i går verkade de svenska skidorna fungera bäst av alla - så kommer de äntligen att få tävla på lika villkor.
I så fall fortsätter den medaljfest som inleddes i förrgår med guldet i lagsprint. Det är klart att Norge vill vara med och konkurrera. Och Ryssland. Kanske Finland. Kanada och ytterligare några. Men det är ingen som trängtar mer efter att få visa vad de kan än den svenska kvartetten. Det kan bli ännu en dag att minnas!