När Marit Björgen kliver högst upp på prispallen i La Clusaz på lördag eftermiddag, gör hon detta för tionde gången i följd i världscupen.
Är den 30-åriga norskan rentav världens bästa kvinnliga längdåkare genom tiderna?
Frågan är berättigad. Men omöjlig att besvara.
Vid jämförelse mellan mätbara prestationer - som världsrekord i friidrott eller simning - är det praktiskt taget alltid som den senaste generationen har de bästa resultaten. Då bortser jag från dopade öststatskvinnor före murens fall, amerikanska också för den delen, vilket för länge sedan borde ha fått det internationella förbundet att stryka ett streck över alla världsrekord och starta på nytt.
Bortsett från fuskande idrottare förbättras alltså ständigt de mänskliga prestationerna där de går att mäta. Därför borde det vara rimligt att även skidåkare med den allt omänskligare träning många underkastar sig, också blir allt bättre. Men alla sådana bedömningar blir förstås subjektiva, vilket innebär att var och en måste jämföras med sin tidsepok och med den konkurrens som fanns då.
Hade det gått att mäta 20-talets Sven Utterström - olympisk mästare, världsmästare, svensk mästare Vasaloppsvinnare - mot dagens, så skulle hans tider på exempelvis 15 km inte räcka till annat än placeringar i slutet av en resultatlista. I tävling mot juniorer. Å andra sidan har dessa svårt att föreställa sig den tidens skidor, stavar, spår - men även träning. Då hade alla ett jobb (oftast ett härdande sådant i skogen) vid sidan av sin skidåkning, som ju var mer eller mindre en hobby. Och träningen blev förstås därefter.
För att återknyta till Marit Björgen, så hade Sverige och Norrbotten en alldeles egen skiddrottning på 50-talet i Sonja Edström från Luleå.
Sonja var tolv sekunder från att vinna milen vid OS 1956 efter en förarglig fadäs. Men i stafetten några dagar därpå for hon fram som en raket genom fältet och vann sträckan med en minut och 50 sekunder (!) före ryskan Erosjina, som hade besegrat Sonja i det individuella loppet. Efter OS vann Sonja i både Holmenkollen, Lahtis och Falun med 1.33 - som minst. Norrbottniskan vann också alla individuella SM-lopp hon ställde upp i mellan 1953 och 1960.
Grattis till 80-årsdagen för några veckor sedan!
60-talet blev Toini Gustafssons med dubbla OS-guld i Grenoble 1968 som praktfull slutvinjett. Toini var praktiskt taget oslagbar. Sista vintern åkte hon 44 lopp, vann 33, var 2:a åtta gånger och som sämst 4:a. Ungefär samma resultat gjorde hon både 1966 och 1967.
Då var hon sin tids Marit Björgen.
Ett knippe ryska skiddrottningar - som Galina Kulakova, Raisa Smetanina och Jelena Välbe - efterträdde Toini i världstoppen. Men de är svåra att bedöma, fullblodsproffs som de var och måhända utsatta för allehanda mer eller mindre, mest mer, mörklagda saker i fysiologiska laboratoriemiljöer.
Det är inte fallet med Marit Björgen. Hon har fått dispens för en annars dopningsklassad astmamedicin - annars hade hon överhuvudtaget inte kunnat träna och tävla på denna nivå - och den enda jag vet som kritiserat henne därför och anser att de inte tävlar under samma premisser är polskan Justyna Kowalczyk. Som i det fallet kanske borde välja sina ord, eftersom hon för några år sedan var avstängd för just dopning.
Loppen i La Clusaz, jaktstart lördag och stafett söndag, blir det sista vi får se av Marit Björgen på ett tag. Hon avstår nämligen Tour de Ski för en ny träningsperiod för att komma igen till Liberec (sprint) och Otepää (10 km och sprint) i mitten av januari.
Är segersviten intakt då?