Både glädje och sorg hittills i Vancouver
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De allra flesta gånger känner vi oss besvikna, nästan lurade när det inte går som vi hoppats. Rent statistiskt sker detta kanske nio gånger av tio. Då och då händer det visserligen att våra kelgrisar infriar de alltför ofta alltför högt ställda förväntningarna - men betydligt oftare går det åt pipsvängen.
De olympiska veckorna i Vancouver har inletts på ett sätt som bjudit på båda varianterna. Först var det Kallas dans på 10 km genom den vackra vinterterrängen i Mountain Whistler. Där hade man förstås hoppats men knappast vågat tro.
Sen kom Björn Ferrys sagolika upphämtning i skidskyttets jaktstart. Det hade inte någon vågat hoppas på.
Däremellan och i förrgår kom de plumpar som man inte vill ska inträffa. Helena Jonsson och Emil Jönsson är säkert mycket mer tagna av sina misslyckanden än de svenska supportrarna - och det finns många av dem i stugorna. Emil får för sin del försöka revanschera sig med hjälp av Marcus Hellner vid måndagens lagsprint.
Guldmedalj för Anja Pärson i störtloppet var också en hägring som länge såg ut att bli verklighet. Förmodligen har Anja inte, möjligen med undantag för när hon blev världsmästarinna i grenen i Åre, kört ett bättre störtlopp i sitt meritfyllda liv - fram till drygt hundra meter innan hon skulle skära mållinjen.
TV-bilderna visar att det hade kunnat sluta mycket, mycket värre. Men med total obalans och med skidor och stavar spretande åt olika håll i en luftfärd som varade 60 meter lyckades Anja på något mirakulöst sätt landa sitt avskalade ekipage så att hon åtminstone klarade livhanken. Hon var säkert gul och blå inte bara på utsidan och får dras med ömhet ett bra tag.
Att västerbottniskan åkte kombinationen i samma störtloppsbacke dagen efter tyder på sällsynt tåga och mod. Belöningen blev heller inte dålig eftersom hon kunde lämna arenan med en bronsblecka i sin ryggsäck.
Nu fortsätter längddelen i OS med de dubbla jaktstarterna. Och förmodligen på nytt med samma svenskor och svenskar i ungefär samma roller som i måndags. D v s långt framme. Hur långt och hur länge kan ingen säga.
Vi vet dock att fristilsloppen före OS förutsattes vara både Charlotte Kallas och Marcus Hellners bästa grenar. Men de har förbättrat sig rejält under denna vinter när det gäller klassisk åkteknik. Så det gäller att hänga med så länge som möjligt under första halvan utan att förbruka alltför mycket kraft. I så fall kommer de att vara med i de slutliga uppgörelserna.
Spännande starter gör på nytt både Anna Haag och Johan Olsson. Anna vill ha revansch för medaljmissen med fem sekunder på milen och Johan för att han körde fel i slutskedet i måndags. Där försvann ett antal placeringar.
Även Johan, tidigare mest klassiskt specialiserad, har blivit mer allround. Han traktar efter att bli bäst i familjen, dvs komma upp på pallen.
Huvudnumret i lördagens herrlopp blir duellen mellan Dario Cologna och en revanschsökande Petter Northug. Denne, liksom de andra norrmännen, körde på dåligt vallade skidor vid premiären. Han visade dock vad han går för när han fixade brons och blev bäste norrman i sprintloppet - dessutom såg han i semifinalen till att stoppa den av norrmännen fruktade Emil Jönsson från att gå till final.
Det var mycket värt för hela det norska sprintlaget. Även om det stal kraft som hade behövts i finalen.
Marit Björgen har blommat upp på nytt efter några års obegriplig dvala. Efter sprintvinsten kommer hon nog att vara med i tätstriderna under resten av detta OS. Kowalczyk blir säkert den svåraste opponenten, kanske också Saarinen även om finskan sett blek ut i sina två framträdanden hittills. Men det är nu hennes på papperet bästa grenar kommer.