Finsk sisu skulle kunna vara en förklaring till Pirjo Laituris enträgna kamp i gymmet och vid brytbordet.
Vad hon än har för recept på sin framgång så fungerar det: Fem SM-guld, fem SM-silver, ett SM-brons, ett EM-Guld, tre EM-silver, två VM-guld och två VM-silver.
Behöver ett skåp
- Jag börjar behöva ett skåp till mina medaljer, de börjar ta ganska stor plats, säger Pirjo Laituri.
Men hon är långt ifrån skrytsam om sina erövringar. Tvärtom ser hon näst intill förvånad ut när hon räknar upp medaljerna och själv märker att det börjar vara en hel del. Och snabbt har det gått.
Det är bara fyra år sedan hon kom i kontakt med armbrytning för första gången.
Man hade kunnat tänka sig att gymmet i Arjeplog skulle lukta framgång.
Bara senaste åren har Sofia Finnsson tränat sig till fina placeringar i olika body fitnesstävlingar, och hennes make Henrik Finnsson tog dels hem ett EM-guld i fullkontaktskarate och vann sedan Tammerpokalen i body building för nybörjare.
Men det luktar mest svett och källare. Kanske ligger det ändå något bakom den slitna klyschan "blod, svett och tårar."
Träningsvärk
Det har bara gått några dagar sedan Pirjo bröt till sig två SM-guld och två silver i Motala, och idag har hon träningsvärk.
- Det känns i hela kroppen. Det är en myt att en stor biceps automatiskt betyder att man är bra på armbrytning. Det är en sådan urladdning att det inte går att förstå om man inte upplevt det.
Ändå i skuggan
46-åringen tävlar i master, det vill säga över 40 år och under 70 kilo.
Men trots hennes framgångar är det i skuggan av yngre förmågor som hon armbågar sig fram.
- Det är ju Sara Bäckman och armbryterskan från Ensamheten, Heidi Andersson, som hörs och syns mest i media. Och de har sponsorer, det har inte jag.
Hon tar ett år i taget, åker på alla tävlingar hon har råd med och siktar högt. OS är drömmen.
- Man brukar säga att ett brons har man vunnit, men ett silver har man förlorat. Tävlingsmänniska som man är finns det bara en medalj - och det är guld.