Så länge jag kan minnas har min mamma släpat med mig på demonstrationer och manifestationer på åttonde mars, eller internationella kvinnodagen som högtidsdagen kallas. Jag hann bli runt elva år innan jag började fatta vad det innebar och sedan dess har jag fortsatt upptäcka fler och fler anledningar till att uppmärksamma den dagen.
Att växa upp som tjej, för att sedan som kvinna verka och hävda sig, är en lärdom i sig. Man går på fler nitar än vad många mäktar med. Samtidigt utvecklar man strategier för att kompensera för de samhällsbrister som finns. Att vara ihop med någon som tjänar mer är en själv. Att bagatellisera eller lära sig att tycka om ovälkomna sexuella närmanden är en annan. Att raka benen och ha långt hår är en tredje. Inga av ovan nämnda grejer är fel men jag undrar ofta om de är aktiva val eller en kvinnlig överlevnadsstrategi.
Och trots att vi kvinnor är strategiska proffs finns det stora problem som, för oss som grupp, är svåra att värja sig för. Våld i hemmet. Sexuellt våld. Det faktum att vi ofta är rädda när vi går hem själva eller behöver tänka efter en extra gång innan vi tar den där sista tequilan eller ligger med den där killen. Riskerna är både fysiska och sociala.
Våld mot kvinnor förekommer ju dock i många skepnader. Många kvinnor tjänar mindre pengar och får därför bestämma mindre i hemmet, trots att de bär huvudansvar för både hushåll och barnuppfostran. Inte heller slipper de undan projektledningen; att komma ihåg allt från födelsedagar, att handla toapapper, och att skicka med gympapåse när det nalkas skolidrott. Ändå har många kvinnor inte råd att skilja sig, betydligt fler kvinnor blir också fattigpensionärer och fler går in i väggen.
Uttaget av VAB och föräldraledighet för män är också fortfarande pinsamt låg. Det tenderar att bli ramaskri när det diskuteras att föräldraförsäkringen ska delas lika rakt av. Men det enda som har visat sig funka för att fler pappor ska ta ansvar för omvårdnad av och relation till sina barn är just att öronmärka så kallade pappamånader. Det får mig att undra; vill inte pappor mer? Är de inte kapabla?
En feminist behöver inte se ut på ett visst sätt och alla feminister tycker inte alltid lika om allt. Vi behöver dock enas kring en lägstanivå för vad vi kan acceptera. För dagens skillnader bäddar inte för kvinnor att engagera sig i varken politik eller föreningsliv. Och det märks i vilka som får vara med och bestämma, och vilka dessa verksamheter främjar och speglar.
Jag vill inte oroa mig för någons pension. När jag ser kvinnor i mitten av livet, inte minst min egen mamma, så gör jag det. Har de gått i kvinnofällor och tagit hela föräldraledigheten? Eller jobbat deltid? Eller låtit bli att jobba deltid och istället haft så mycket både hemma och på jobbet att de behövt sjukskriva sig?
Därför är jag glad att mamma släpade med mig. Åttonde mars är möjlighet att få ge uttryck för den ilska väldigt många känner. Inför löneskillnader, rätten till sin egen kropp och att män i större utsträckning faktiskt fortfarande sitter på betydligt mer stålar och makt, både i Sverige och i världen.
Det är också ett tillfälle att gå från ord till handling. Istället för att dränkas i reklam med “tjejrabatter” från sminkföretag så hoppas jag överösas med politiska förslag på hur vi kan skapa jämlika förutsättningar för alla, oavsett kön. För om vi skapat den här världsordningen tror jag faktiskt vi kan skapa en ny. Det skulle vi alla tjäna på.
