Vi lever i förkrigstid. Den som tror på den eviga freden störs förstås av en sådan påstående. Men de som hellre lär det uppväxande släktet sjunga I Natt Jag Drömde – än lär dem plocka ihop ett automatvapen i mörker – kanske bör reflektera över hur det ser ut i vår omvärld.

När som helst kan det smälla var som helst. Det kan vara i vår geografiska närhet, som Paris, Bryssel, Madrid, London. Eller en bit bort, men nära våra hjärtan, som New York eller Boston.

Vi får till och med se små notiser om att det också utövas krigiskt våld i fjärran länder som Irak, Afghanistan och i Afrika. Framförallt har vi skaffat oss en mental beredskap för att det också kan hända något här hemma i Sverige.

Det är således ett slags krig vi redan upplever, men det skiljer sig från sådana konflikter som vi lärt oss i vår närhistoria. Då har det varit tydliga frontavsnitt, länder som bekämpar varandra, eller, som under Kalla Kriget, två stora supermaktsblock som behärskar scenen.

Men nu lever vi i en multipolär värld, där många olika aktörer kämpar om makten och inflytandet. Det är inte längre nationer som krigar utan olika värdegrunder och intressen.

Den ökade konfliktnivån kryper också som sagt närmre Sverige. Vi har numer permanent trupp på Gotland. Och mer av den varan lär det bli. Kanske kommer vi till och med att få värnplikten återinförd i någon form.

I vart fall signalerar nu politikerna att vår säkerhetspolitiska inriktning numer åter handlar om att försvara Sverige, inte att bringa civilisationens ljus till hedningarna i Långtbortistan.

Epoken ”efter muren” är över och vi går in i en ny historisk sekvens.

Oklart vad den kommer att kallas. Vi ser i vart fall att det stora Imperiet i väst är på reträtt. EU-projektet haltar betänkligt. Och nationer som Kina och Indien börjar röra på sig runt globen. Dock med osäkra framtidsutsikter. Länder börjar odla sina nationella intressen före det globala samarbetet.

Slutspelet om oljan har inletts. Och vi får en ny folkvandringstid när stater upphör att fungera eller slits sönder i krig. Tydligt är just konflikten inom nationer. De urbana befolkningarna blir mer sammanvävda med varandra över landsgränserna – och blir mindre intresserade av periferin i den egna nationen.

Slitningarna ger näring åt tribalistiska partier, till populism och nederlag för de utåtriktade eliterna.

Runt hörnet väntar handelskrig när försöken att etablera ett regelverk för frihandeln misslyckas. Det brukar vara inledningen till mer omfattande konflikter.

Och ryssarna är på tå och släpper inte en jävel över bron. De har lärt av historien – omvärlden kommer att försöka kapa åt sig av deras intressesfär och kan komma att gå ännu längre om möjligheten ges. De har därför bestämt att vid nästa krig ska de inte vara tvåa på bollen, och det ska inte utspelas på rysk mark.

Rysslands mörka framtidsutsikter – med korruption, bristande tillit och nervös statsledning – bör göra att vi inte ger dem något skäl att tro vi inte lärt oss läxan från Poltava. Men att vi också minns att de bränt våra byar en gång i tiden.

Vill vi ha fred ska vi rusta för krig.