Jag pratade med en vän över telefon i veckan. Hen har ett jobb som liknar mitt. Hen är kreativ, jobbar kontorstider, och tjänar ungefär som mig. Skillnaden mellan oss är att hen är tio år äldre än mig och bor i en liten hyresrätt på söder i Stockholm. Och i bostadsdjungeln som råder i Stockholms stad har hen haft enorm tur.

Jag och min partner har varit tillsammans i snart ett år och flyttade nyligen ihop. Vi såg ingen anledning att inte göra det. Bara en sådan sak. I Stockholm ska du hålla hårt i ett förstahandskontrakt om du väl fått ett. Att säga upp det och flytta ihop med någon är inte smart om du och personen bara varit tillsammans ett par månader. Åt det andra hållet finns det även de som skulle vilja separera från sin partner men som helt enkelt inte kan få boende på egen hand.

Vi ägnar mycket tid här uppe åt att förbanna oss över de orättvisor som glesbygden drabbas av på grund av rikspolitiken. Och många är de dryga stockholmarna som svarar “Ja men flytta då om det inte passar” när jag skriver texter om för dålig infrastruktur och otillgänglig välfärd. Ja men vart skulle vi flytta då?

Artikelbild

| Bostadsbristen i storstan hindrar folk från att bli vuxna.

Inflyttningen till Stockholm har de senaste decennierna bara stadigt ökat. För några veckor sedan kom för första gången på åratal siffror på att fler flyttar från Stockholm än till. Men bostadsbristen är alltjämt ett stort problem. Och bostadsbristen i Stockholm är ett problem även för oss här uppe, även om vi inte väljer den när vi förväntas lyfta de mest akuta samhällsproblemen.

Men vill våra ungdomar flytta, vilket ju tyvärr många vill även om det inte är för att bo i Stockholm livet ut, så kan de inte det. De flesta hamnar i ett rum hos en tant i andra hand med fyrtiofem minuters pendling till jobb eller skola inne i centrum.

De som är födda och uppvuxna i Stockholm har det inte heller lätt. Man bor kvar hos föräldrarna tills man är närmare trettio, och hattar runt på andra- (eller tredjehands-) kontrakt. Det är inte konstigt att medelåldern för förstföderskor i Stockholm är upp emot 10 år högre än vår del av landet. Det är inte bara ett medvetet val, det är snarare oftast motsatsen.

Rätten att faktiskt få bli vuxen börjar med rätten till en bostad. Jag flyttade ihop med min partner delvis för att jag var kär, men också för att jag var säker på att jag när som helst skulle kunna skaffa egen lägenhet igen ifall relationen skulle ta slut. Det är den typen av frihet som alla vuxna svenskar förtjänar, och som jag och mina vänner här tyvärr ibland tar för given.

Glesbygdens problems lösningar skulle även lösa många av storstadens. Om inte en sådan stor del av arbetsmarknaden i Sverige utgick från Mälardalen skulle glesbygden inte heller ha så stora problem med utflyttning. Om bostadsbristen i Stockholm var åtgärdad skulle människor som faktiskt vill kunna leva sitt liv där kunna göra det utan att känna oro.

I denna insikt skulle man kunna tycka att det ligger i stockholmarnas intresse att även bry sig om saker som infrastruktur och tillgänglig välfärd i norra Sverige, eftersom det är förutsättningar för att folk ska kunna bo här och inte ockupera stockholmska bostäder. Sverige är ett land, och klyftan mellan stad och land skulle vara lätt åtgärdad om vi hjälptes åt att se problemen i helhet och lösningarna tillsammans.