Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva en kris. Men nu sitter jag här i karantän, med svidande luftvägar och en enda toarulle kvar i badrummet. Det är bara att acceptera läget. Pojkvännen och jag får försöka samsas om lägenhetens 32 kvadratmeter nu när universitetet bestämt att all undervisning ska ske på distans.

Isoleringen känns inte så farlig när den är självvald. I teorin skulle jag inte få en bot om jag gick ut på promenad, och bara det gör det lättare att avstå. Jag låter bli för att jag inte vill smitta andra och det känns fint att bo i ett land där vi litar på varandra.

Jämfört med andra staters hantering av virusspridningen känns det svenska svaret tryggt och seriöst. Regeringen verkar ha stått emot frestelsen av effektlösa krafttag och populistisk retorik, som att likna pandemin vid ett krig, skylla på andra länder eller migranter.

 

Annat kan sägas om resten av världen. USA och Danmark stänger sina gränser. Tyskland och Frankrike vägrar exportera medicinskt skyddsmaterial till andra länder. I både Frankrike och Italien är det förbjudet att gå ut, utom i nödfall. Kinas hantering av krisen går knappt att jämföra med – i Sveriges Radios “Konflikt” berättar folk på plats om hur vakter kontrollerar temperaturen på de som har ärenden utomhus eller går in i mataffärer. I affärernas högtalare varvas påminnelser om att hålla avståndet till andra kunder med nyskrivna poplåtar om minskad virusspridning:

“När vackra april prunkar, då ska jag bära munskydd”.

 

Det är svårt att förbereda sig på en kris. Om något, trodde jag att klimatförändringarna skulle bli den första världsomspännande katastrofen vår generation behövde hantera. Kanske är detta en generalrepetition. Redan nu finns det mycket att lära av våra egna reaktioner på nödläget.

Först när vi börjar vända oss mot varandra syns pandemins verkligt obehagliga sidor. En man som proppar kundvagnen full på ICA, gör att andra möts av tomma frysdiskar och länsade toapappershyllor. En hostande kvinna på bussen hinner kanske till sitt viktiga jobbmöte, men hon riskerar att smitta sina medpassagerare på vägen. Egoism blir extra farlig i en kris.

Men sådant hinner man kanske reflektera över först efter att man satts i karantän.