Snart ska en väl vara sin egen kirurg. Det har väl knappast undgått någon att den enskilda människan tvingas ta allt större ansvar för sin välfärd, sådant som det allmänna tidigare skötte. Ny forskning, som tog upp i Vetandets värld i P1 häromdagen, visar på att ämnen som hälsa och arbete har avpolitiserats. Skeendet har gått gradvis och till viss del har denna neoliberala politik accepterats. Människor lär sig att lita enbart till sig själva och tilltron till politik och det offentliga riskerar att urholkas. Folk ägna mycket tid till att övervaka sig själva i stället för att se sin situation i ett större sammanhang som har med politiska beslut att göra.
Ett forskarteam i Halmstad, bland andra Claes Malmberg, professor i naturvetenskapernas didaktik (betyder ungefär inlärningsstil) och Anders Urbas, lektor i statsvetenskap, har studerat läroböcker för högstadie- och gymnasieelever när det gäller hälsa. De har kommit fram till att att området framställs som sammanhangslöst. Den enskilda människan har ansvar för psykisk ohälsa, stress och fetma till exempel och det frikopplas från samhällets del av ansvaret.
Elever lär sig inte att hälsa kan relateras till politiska beslut, policys och regler. Inte heller att samhället och deras egen situation går att förändra. Snarare förmedlas det att en ska bli en slags manager för sitt liv. På sikt vilket kan det leda till vanmakt och misstroende till samhällets institutioner. Ett exempel är hur integrationen läggs på grupper och individer att göra sig så svenska som möjligt. En gång definierades integration som ett givande och tagande.
Forskarna menar att det rådande systemet kan fostra passiva pessimister i förhållande till den aktiva och effektiva idén om idealmedborgaren.
Tora Nord, doktor i arbetsvetenskap på högskolan i Borås har studerat arbetslöshet. Även hon ser i sin forskning att individen gradvis fått ta allt större ansvar för sin arbetslöshet. Det finns en tendens att se folk utan arbete som misslyckade, lata och okunniga. Samhällsinstitutioner som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har getts en större kontrollerande funktion. Normen för hur en god arbetstagare ska vara är snäv och utestänger många från arbetsmarknaden. Tora Nord menar att kostnader som idag läggs på kontrollsystem kunde läggas på att människor hamnar rätt i arbetslivet utifrån vad de kan och önskar. Fler jobbskapande åtgärder och utbildning kan stimulera människor i stället för att satsa på åtgärder som kontrollerar dem.
Vem gagnar individualismen? De som redan är privilegierade, har bra arbeten, god hälsa, god ekonomi och status. De som inte behöver känna sig misslyckade, de som har råd att lösa sina problem på individnivå.
Politiken har successivt abdikerat från sitt välfärdsansvar och lassat över det på individen. Så svartvitt är det kanske inte än men individualismen gynnar inte samhället i stort. Det verkar ha glömts bort att samhället till stora delar har byggts efter påverkan från folket; arbetarrörelsen och feminismen är ett par exempel. Kollektivism och solidaritet tycks ha blivit tomma och omoderna ord.